Den åländska kulturförbannelsen
Det är enkelt att vara bäst på Åland.
Det är problematiskt.
Inte minst den här tidningens kultursida är skyldig till den åländska kulturförbannelsen: vi hyllar. Ibland hyllar vi unga personer för att de är skickliga, för att deras talang är häpnadsväckande. Varenda ord är ärligt, icke dess mindre kan de skada.
Den åländska kulturförbannelsen är att hyllas för mycket för tidigt. Det här är inget specifikt just för Åland, på alla mindre orter riskerar kultur- (och sport-) utövande unga ut för samma fara. Ändå är isoleringen på en ö speciell. Här blir man fort bäst, och lite vet man om kapaciteten på andra orter.
Det är farligt, i betydelsen riskfyllt, att tro att man är bäst. Vad finns det för anledning att öva tre timmar om dagen på sitt instrument om man med en halvtimmes övning river ner de största applåderna?
Varför ska jag lära mig noter om jag kan spela på gehör, varför ska jag skärpa mig inför premiären om alla säger att jag är den klaraste lysande stjärnan?
Självklart ska varje ung konstutövare få beröm, självklart ska de få njuta av att vara bäst. Men de ska också vara motiverade att stiga upp klockan sju nästa morgon och läsa musikteori.
Det finns många exempel på åländska ungdomar som varit bäst på sin konstart. Efter avslutad skolgång söker de till musik- och teaterhögskolor. Och det är då den åländska kulturförbannelsen slår till med full kraft.
Utanför Åland konkurrerar de åländska ungdomarna med ungdomar som har lika stor talang, men som utsatts för större konkurrens och därför övat mer.
Så kommer den åländska ungdomen inte ens in på skolan hen trodde var en självklarhet. Och ger upp. Vid första bästa motstånd blir de elektriker eller ekonomer. Och det är ju urbota dumt och slösaktigt på en talang som var enastående.
Det är stor skillnad mellan att vara den enda talangen, och att omges av andra med lika stor talang. Det senare kan större orter erbjuda.
Talang är medfött, övning är det som tar en vidare. Konkurrens sporrar övning.
Talang räcker aldrig om man ska utöva sin konstart professionellt, och ju tidigare talangfulla ungdomar får den insikten, desto större chans har de att i framtiden leva som musiker/skådespelare.
Också den mediokra som övat, slår den talangfulla som inte övat. (Vilket är hoppfullt för alla de som är mittemellan bra.)
I David Lagercrantz bok om Zlatan står det klart att Zlatan i en tidig ålder var en fotbollstalang. Men vad som är mer slående är att den unge Zlatan inte gick hem efter träningen, han stannade kvar på planen och övade, övade och övade.
Framgång är aldrig gratis, inte ens Zlatan Ibrahimovics.
Hur ska vi göra?
Hur ska föräldrar hantera ett barn med stor konstnärlig talang, hur ska lärarna stöda på rätt sätt? Hur ska man uppmuntra samtidigt som man motiverar?
En förutsättning, vid sidan av talangen, är lusten. Är trumpetspelande det roligaste man vet, övar man så mycket läpparna håller. Då spelar det mindre roll om man är bäst eller mittemellan. Så vi ska uppmuntra lusten, inte talangen.
Talang tar en ärligt talat ingenstans. Lust och övning tar en däremot hur långt som helst.
