DELA
© Nya Åland

Den åländska allemansrätten är onödigt ogin

Ålands mer strikta allemansrätt kan delvis försvaras med miljöskäl, men inte med markägarnas egenintresse.
Varför kan vi inte vara lika generösa som våra grannar?
Allemansrätten är en trevlig nordisk praxis. Äganderätten begränsas något så att alla har rätt att röra sig i och njuta av naturen, också utanför den mark som samhället äger.
På Åland tolkas allemansrätten lite strängare. Det är ingenting som klubbats igenom i lagtinget utan ett förhållningssätt som vuxit fram med tiden. Landskapsregeringen har satt ner vissa riktlinjer i ett dokument som finns tillgängligt via regeringens webbplats och på bland annat visitaland.com informeras turister om de åländska reglerna.
En del nordiska besökare kritiserar de striktare reglerna. I en artikel från 12 juli berättar Nya Åland om en turist som på ett diskussionsforum på nätet konstaterar att man inte får vildcampa på Åland. Nyan har också vid ett flertal andra tillfällen skrivit om allemansrätten. Då och då hör man om folk som stöter på skyltar som proklamerar ”förbud” och ”privat område” långt från någon bebyggelse.

Delvis är en striktare allemansrätt välmotiverad på Åland. Vi har ett ganska stort antal besökare och miljön är på många håll känslig. Begränsningar om att hundar skall hållas kopplade och landstigningsförbud på skär med häckande fåglar är mer än rimliga. Självklart skall man inte plocka svamp eller bär för försäljning eller trampa ner odlingar. Likaså gäller allmänt hyfs och vett. Att ”inte störa och inte förstöra” är en allmän skyldighet.

Men en del specifikt åländska delar av allemansrätten är svårare att motivera med miljöhänsyn. Det gäller till exempel förbudet om att övernatta i tält på annans mark, vilket är okej i Finland och Sverige. En annan ganska onödig åländsk restriktion är förbudet att meta utan fiskekort.
Förbudet att tälta på någon annans mark motiveras indirekt i landskapsregeringens dokument med att ”ålänningens tröskel för vad som upplevs som störande är lägre än på andra platser, och vad som anses vara ”lämpligt avstånd” till bebyggelse är längre”.
Det kan hända att ålänningar är mer lättretliga än svenskar och finländare. Men rättvist är det knappast att vi får tälta på deras privata marker men de inte på våra. Åland borde som en del av det nordiska samfundet gå in för liknande regler som grannarna om det inte finns miljöskyddsfaktorer att ta hänsyn till. Och att campare inte får störa folk på deras privata tomter (eller i närheten av dem) det är inte tillåtet i övriga Norden heller. Dessutom är regeln lite inkonsekvent eftersom fritidsbåtar får lägga till och övernatta i naturhamnar.
Metet är en annan punkt där Åland är onödigt sträng. Enligt den finska allemansrätt är mete med toppknutna spön tillåtet och i Sverige är allt handredskapsfiske längs kusten okej. Abborre, som folk oftast metar efter, finns det gott om och vanligen är metet ett sommarnöje som besökare ägnar sig åt ganska sporadiskt. På den här punkten är faktiskt landskapsregeringen lite otydlig i sitt dokument där man bara talar om spinnfiske, men på visitalad.com och på andra håll sägs det uttryckligen att mete är förbjudet utan fiskekort. Man kan fråga sig varför.

Som idé betraktad är allemansrätten sympatisk. I en värld där allt ägs av någon behövs den som en påminnelse om att allt inte kan underkastas ett privat ägandes diktatur. Allemansrätten är på sitt lilla vis ett nordiskt idéarv som är värt att värna om.
Och här har vi på Åland en moralisk skyldighet att vara lika frikostig som våra grannar. De begränsningar i den åländska allemansrätten som vilar på markägares egenintresse bör vi ifrågasätta.

Fredrik Sonck

fredrik.sonck@nyan.ax