DELA
© Nya Åland

Delad vårdnad om tvåspråkigheten

Svenskan i Finland är inte bara de svenskspråkigas ansvar.
När president Tarja Halonen intervjuades av FST inför självständighetsbalen, sade hon att upprätthållandet av det svenska språket bygger på ett gemensamt, ömsesidigt löfte när republiken Finland grundades, och att hon för sin del ville hedra det löftet.
Presidenten pratade, sin vana trogen, om mänskliga rättigheter både när det gäller jämställdhet och språktrygghet.
I den språkdebatt som förts i riket har Olav S Melin, nu ansvarig för samhälls- och medierelationer på tankesmedjan Magma, sagt att det där med tvångssvenskan ju egentligen är de finskspråkigas problem att diskutera. Svenskan har sin lagstadgade roll, och den är det inget att göra åt.

Det är naturligtvis inte så enkelt, men det är två intressanta spår.
Det som nu sker i Svenskfinland och delvis på Åland är att vi svenskspråkiga i Finland tillskriver oss en offerroll, ett martyrskap över hur illa vi behandlas, hur vårt språkområde krymper, hur någon vill oss illa och motarbetar oss.
Finlandssvenskar upplever sig allt starkare under hot och utsatta för påtryckningar, och därifrån är steget inte långt till att uppleva sig omgiven av fiender.

Även om upplevt hot är en kraftig mobiliserande faktor, vilket vi redan sett exempel på, så kan det också en destruktiv väg att gå. Den bär mot isolationism och separatism, snarare än mot aktivt samarbete och samförstånd.
Det är också ett sätt av avhända de finskspråkiga sin del av ansvaret för landets tvåspråkighet. Det är att ta ifrån majoriteten det som Tarja Halonen pratar om – möjligheten att hedra ett löfte och en utgångspunkt som funnits med sedan republikens födelse. Det är att säga att allt ansvar för svenskan i Finland vilar på de svenskspråkiga, på att vi aldrig är annat än svenskspråkiga och bara har den agendan.

Det funkar inte.
Kanske borde vi som talar svenska i Finland, vare sig på fastlandet eller på Åland, tänka mindre på vad finnarna gör, och mer på oss själva? Kanske borde vi stärka det som är bra i stället för att gnälla om det som är dåligt? Kanske borde vi tilltro majoriteten av den finska majoriteten förmågan att själva tänka ut att landet som helhet vinner på tvåspråkighet, både som konkurrensmedel, i grannrelationer och av historiska skäl.
Finländare i bägge språkgrupperna tenderar att vara väldigt patriotiska, så varför inte ägna sig åt att stärka bilden av ett Finland som inom sina gränser har inte en, utan två fungerande minoritetslösningar för samma lilla språkgrupp. Det är inte många länder som kan skryta både med två nationalspråk och en fungerande autonomi.

För Ålands del hänger vårt öde under förutsebar framtid samman med Finlands, och därmed också med finlandssvenskarna. Trots de skillnader som finns i utgångspunkterna är det fortfarande vanlig enkel matematik att räkna ut att ett Åland plus ett Svenskfinland gör två röster för det svenska språket, och att de rösterna ljuder starkare gemensamt än var för sig.

Tokstollar kommer det alltid att finnas i alla språkgrupper. Det är upp till oss andra att inte följa extremisternas agenda, utan vår egen.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax