DELA
© Nya Åland

Debattklimat målat i flera nyanser av grått

DN-kolumnisten och författaren Bengt Ohlsson har orsakat stor och intressant diskussion på ledar- och kultursidorna i Sverige med sin uppgörelse med den så kallade kulturvänstern.
Ohlsson skriver elegant och träffande om sitt växande främlingskap inför en programmatisk och elitistisk vänster, och kräver respekt för sig själv som en god människa och medborgare, trots att han inte längre vill förknippas med den grupp där han tidigare per automatik tyckte sig höra hemma.
Många har svarat, från Fredrik Virtanen och Åsa Linderborg till Sven Wollter, och det har för den som har nöjet att få läsa debatten lite från sidan varit väldigt intressant, väldigt tankeväckande.
De retoriska poängerna och nålsticken har formligen haglat, och det är sällan man sett både debattörerna själva och respektive motståndare tecknas så inkännande.

Det som gör att debatten bränner så djupt är att den i grunden handlar om vem som är en god människa, vem som får tänka på sig själv som en sådan.
Bengt Ohlsson har reagerat på sin egen vånda i att gå över till det han själv betecknat som den onda sidan, pamp- och kapitalisthögern, och genomlevt en lång separationsprocess där han så småningom kommit fram till att han i sina egna ögon faktiskt kan fortsätta förbli en god människa utan att vara vänster.
I Sverige har den politiska högern med Moderaterna i spetsen omdefinierat sig själva, från ett parti av rika, för rika, till ett parti med socialt samvete, för en ekonomisk medelklass som inte längre kan identifiera sig som arbetarklass.

I sin uppgörelse med identitet, godhet och frihet tar Bengt Ohlsson egentligen bara ett steg för långt. Han inser att man kan vara god fast man är höger, men begår misstaget att prompt peka ut kulturvänstern, det han lämnar, som ond.
Kanske inte Darth Vader-ond, men nog stroppig, självgod, nedlåtande, programmatisk och okunnig.
Läser man de många reaktionerna i sociala medier är det nästan rörande att se så många lyckliga högermänniskor som äntligen fått stöd för att de är goda, och hur många vänstermänniskor som känner sig kränkta och förvridna av att utpekas som, i den här definitionen, onda.

Ingen, ingen vill reduceras till en grupp. Alla vill vara individer som är mer än sina lojaliteter och sin klass och sitt jobb och sin stadsdel.
Den diskussion Bengt Ohlsson initierade är nyttig för att den sätter fokus, om än inte når fram till, ett nytt sätt definiera kulturella och politiska ståndpunkter.
Det finns förvisso fortfarande politiska ideologier som ur ett humanistiskt perspektiv är onda, men det som i dag finns i politikens kärnområden, vänster och höger om mitten, är mer sakpolitik och gråskala, mycket mer konsensus och mycket mindre klasskamp.

Om det sedan beror på att högern övertagit socialdemokratins sociala värderingar, eller på att vänstern i och med den generella medelklassifieringen tappat bort sina kärnväljare är en annan fråga.
För den som vill se på världen i nyanser snarare än svart och vitt, är Ohlsson-debatten en nypa frisk luft, oberoende av vilken sida om mittstrecket man befinner sig.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax