Debattens moras
En skrotad bloggidé som skulle passa perfekt i dagens debattklimat.
Jag hade en gång en idé till en blogg. Det var på den tiden då de flesta fortfarande letade efter rätt form för sitt användande av sociala medier, på den tiden då bloggarna fortfarande var personliga och inte mest av allt ett sätt att förtäckt kränga kläder och smink. Det var på den tiden då man måste utmärka sig genom att vara tuffast för att synas.
Idén var lika enkel som korkad. Sanningar skulle berättas, och de skulle svida. Varje inlägg skulle mynna ut i ett fördömande, men inte vilket fördömande som helst, utan en rejäl stjärtsmäll för ”offret”. Inlägget skulle avslutad med ”…därför kan XXX dra käpprätt åt helvete”. Konsekvent nog var det planerade namnet för bloggen också ”Käpprätt åt helvete”. Klatschigt, eller hur?
Inte direkt. Och det blev heller ingen blogg. I en stund av sansad analys var slutsatsen att folk nog egentligen inte ville läsa en blogg som hade som kärna att skälla ut folk och önska dem till varmare breddgrader. Det skulle bli för grovt, för plumpt, för dåligt och osmart. Idén förpassades till sin rätta plats, på de dumma idéernas sophög.
Men frågan är om inte bloggen funkat i dag, ty tiderna har förändrats. I dag verkar det vara helt okej att vräka ur sig nästan vad som helst, till vem som helst. Och det gillas. Det uppmuntras. Ju jävligare du är mot dina medmänniskor desto bättre. Jublet blir högre och du når längre.
Så har världen utvecklats, både här och där.
I helgen kunde man följa en tråd om tiggeriet på Facebooksidan ”Åland ekonomi”. Till en början höll den sig inom ramarna, men lika snart som väntat spårade den ut. Moderatorn på sidan valde att radera hela tråden och förklarade i ett inlägg att nivån inte var acceptabel när debattörerna kallade varandra för bland annat as. En rimlig hållning, kan tyckas.
Men den debattör som kallat en lagtingsledamot för ett as gav sig inte, utan uttryckte också i den nya tråden att lagtingsledamoten var just ett as. Det framkom dock inte om han åsyftade ett djurkadaver eller en fornnordisk gud (de två beskrivningar av ordet as som finns i Svenska Akademiens Ordlista).
Där ligger alltså nivån på debatten i dag. Det ska vara okej att kalla andra för as. Hur blev det så? Hur tog vi oss från civiliserade diskussioner, via anonyma påhopp på nätet till att man numer helt öppet och i eget namn kallar andra för as?
Månne har det något att göra med populister i maktens korridorer?
För varför skulle ”vanligt folk” vara bättre än de som väljs till de högsta ämbetena? Sannfinländarnas företrädare har ett flertal gånger uttryckt sig på det mest oförskämda och rasistiska sätt, men partiet har knappt lyft ett ögonbryn. Makten är viktigare.
Samma sak i Sverige med Sverigedemokraterna som gång på gång avslöjas med skägget i den rasistiska brevlådan utan vidare konsekvenser.
Så har vi översteprästen i den nya förolämpningarnas församling, Donald Trump. I några av de senaste opinionsmätningarna i USA leder han i racet mot Vita Huset. Trots att han byggt hela sin kampanj på att hålla tyst om vad han vill göra och i stället skrika ut förolämpningar mot allt och alla som säger emot honom. ”Lilla Marco”, ”Lögnaktiga Ted”, ”Skurkaktiga Hillary” – Trumps benämningar på sina motståndare sätter sig, men säger också en hel del om presidentkandidatens nivå på argumentation.
Debatt är fantastiskt, det driver utveckling och för världen framåt. Men dagens debattklimat handlar inte konstruktivitet, utan om destruktivitet.
