DELA
© Nya Åland

De stängda dörrarnas ö

Medan kulturfestivalerna rullar med 4.000 timmars ideell arbetskraft stänger butiksägarna klockan fem och drar ut till stugan.
Det är konstigt att landskapet lever upp på vissa områden sommaren lång, medan andra områden år efter år får kritik för att efterfrågan överstiger utbudet.
I Nya Åland igår: ”Butikerna har stängt när turisterna vill handla”.
I Nya Åland i förrgår: ”Festivalerna blomstrar tack vare volontärer”.
Det är något som inte går ihop när det gäller viljan att utveckla konkurrenskraften i landskapet. Redan i den förra turismstrategin, den som skrevs för tio år sedan, påpekades att öppethållningstiderna var en del av den åländska turismnäringen som måste förbättras. Ändå kvarstår problemet. Detta samtidigt som ett stort antal personer sätter ner timmar efter timmar av sin fritid för att hålla kulturlivet levande.

Grundidén är densamma: att locka till sig folk, att få dem att stanna och att trivas. Problemen är likartade: hur vet man vad folk vill ha? Hur vet man vad som fungerar? Men ändå finns det avgörande skillnader. Turismen är en näring, därför ser man på den i första hand genom ekonomiska glasögon. Man anlitar konsulter för utvärderingar. Man gör marknadsundersökningar. Man pratar om utbud, om efterfrågan. Man skriver långa styrdokument med tio års mellanrum för att uppifrån få bukt med iakttagna problem. Man skapar strategigrupper. Man namnger målgrupper med engelska namn, som ”Whops” (wealthy healthy older people) eller ”Active Family”.
Just så har man gjort på Åland, och i samma stil i Kalix, i Hangö, i Karlskoga, i Vimmerby, för hela Finland. Och så vidare.
I den åländska strategigruppen för att utveckla turismen sitter bland annat näringsministern, näringsutvecklaren för Mariehamns stad, Paf:s kommunikationsdirektör, Nordeas kontorsdirektör, en restaurangchef och en föreståndare för ett gästhem i skärgården. Med andra ord: personer som är kunniga inom sektorn näringsliv, från gräsrot till lagstiftning.

Kulturfestivaler lönar sig inte. Därför finns det ingen tioårig festivalstrategi. Därför finns det ingen inhyrd konsult som räknar ut vilka målgrupperna är, som namnger dem och berättar hur marknadsföringen ska skötas eller några toppar inom näringslivet som sätter sig ner för att tänka ut utvecklingslösningar. Men på något sätt går det ändå, har det visat sig gång på gång. Ändå lyckas man med turismens alla delar: bo, äta, göra, handla. Och att locka till sig folk.
Hur gjorde kompisgänget som startade en festival på en liten ö skärgården för att fyra år senare sälja slut på 600 biljetter? Tänkte de på marknadsundersökningar och målgrupper? Tänkte Alieu Khan på vad som är möjligt när han startade Summer Jam, eller tänkte han på vad som är nödvändigt?

Både turismen och kulturlivet hänger i slutändan på enskilda personer som orkar brinna för något större än den egna personliga vinsten. Både turismen och kulturlivet hänger på eldsjälar som lägger ner sin själ på ibland till synes omöjliga projekt och jobbar dag och natt för att göra andra människor nöjda. Det är i den mån jämförelse kan göras: inom kulturen fungerar det. Inom turismen fungerar det sämre. Detta trots att grundingredienserna är de samma.
Det kanske är något alldeles nytt som krävs för att hålla turismen levande, något utanför ramen, något som kräver en släng av den galna idealism och kreativitet som kännetecknar eldsjälarna inom kulturen. Kanske kunde man misstänka att ramen vad gäller turismstrategin har kommit att handla lite för mycket om strategin, och lite för lite om psykologin. Att det som behövs inte är fler näringslivsdebatter eller styrdokument, utan en öppen diskussion om vad det egentligen betyder att vara turismföretagare på Åland. Att det måste handla om annat än lönsamhet. Att det i grunden är en fråga om attityder.

Sara Othman