DELA
© Nya Åland

De små, små, små stegens politik

En försiktig och ganska otydlig rapport kom det om en samordning av infrastruktursektorn på Åland.
Låt vara att det är en spretigare sektor. Låt vara att det berör mark och maskiner snarare än människor. Och låt vara att det från början funnits en mindre och mer diffus enighet om att den tekniska sektorn är ett område där man måste samarbeta.
Jämfört med den rapport som lades fram om samhällsstrukturreformen inom social sektor är ändå den rapport om den tekniska sektorn som presenterades i måndags väldigt mager och splittrad. Det finns förslag som är bra, som är början på en förändring, men det är för lite och för luddigt.

Visst finns det konkretion. Man föreslår Ålands planläggningskontor, där landskapet och kommunerna är med, och där gemensam, övergripande planering ska skötas.
Men, detaljplaneringen blir kvar för kommunerna, och landskapets roll blir diffus.

Man föreslår en gemensam byggnadsinspektion för landskapet, vilket absolut behövs framför allt för rättssäkerheten, men man svävar på målet när det gäller hur den ska organiseras. Kanske en kommunal myndighet, kanske ett utbyggt ÅMHM.
Arbetsgruppen föreslår ett driftsbolag för kommunernas och landskapets fastighetsförvaltning, absolut ett steg i rätt riktning, men man vill att ägandet och de stora investeringarna förblir vid det gamla. En konstig hybrid, och bäddat för konflikter.
Man föreslår ett gemensamt bolag som sköter vägar på fasta Åland och Vårdö, och ett kommunalt vägsamarbete i skärgården, där kommunerna övertar landskapets vägansvar. Åter, ett litet steg i rätt riktning, men inte långt nog. Så många konflikter ligger inbäddade i de nya modellerna att det knappt blir en förbättring från det gamla.
Man säger att det behövs ett nytt försök att skapa en gemensam avfallsmyndighet, men avstår från att säga om den ska vara på kommunal eller landskapsnivå.

Infrastrukturgruppens ordförande Roger Jansson (M) medger att tidsbristen var en faktor i att man inte kommit så långt eller hunnit hantera alla områden inom infrastruktursektorn. Han poängterar också att stora förändringar ska inledas med små steg, för att de ska vara politiskt genomförbara.
Det är rimligt, men det är synd att det visionära och konkretiserande arbete som arbetsgruppen var satt att göra i så hög grad styrs av vad man tror går att genomföra, och så lite av den större visionen för en infrastruktursektor där Åland betraktas som en helhet, inte ett lappverk där man i förnyelsearbetet måste tassa kring de gamla delarna.

Om man faktiskt tror på samordning och i förlängningen på färre kommuner bör man på något sätt låta det styra förnyelsearbetet. Annars riskerar man, som infrastrukturgruppen nu gjort, allt för mycket fastna i gamla detaljer och problem och skapa särlösningar för dem, snarare än att fokusera på ett systemskifte.

Kanske är det symptomatiskt att den första reaktionen från Åländsk Centers partiordförande Harry Jansson är tveksam också till de små steg framåt som förslaget innebär. Mark, maskiner och kommunalt planeringsmonopol. Det är hårda grejer att förändra.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax