DELA
© Nya Åland

De kungligas främsta plikt – ge folk något att drömma om?

Det har varit bröllop för hela slanten. Det svenska kungahuset har gift bort sin kronprinsessa – eller är det tvärtom – och alla rojalister och andra har fällt en tår av rörelse vid åsynen av det vackra brudparet. De såg väldigt lyckliga ut, måtte de få ett bra liv tillsammans!
Världen har kanske inte stått på huvudet, men näst intill, i ett slags uppsluppen festyra inför kronprinsessbröllopet.
Det är inte bara de rikssvenska medierna som har tagit ut svängarna ordentligt. Nordens största morgontidning Helsingin Sanomat hade ett stort ”Grattis” på första sidan i lördags, brudparets porträtt och en stor svensk flagga som man kunde klippa ut och klistra upp på en blompinne för att sitta och vifta med framför teven.
Kvällstidningen Ilta-Sanomat annonserade om ett 24-sidigt bröllopsextra. Och så vidare.

Vad handlar det om? En kronprinsessa gifter sig med en man av folket och världen jublar och fäller tårar av rörelse.
Kanske handlar det mest om något som en av alla utsända rapportörer i Stockholm sade inför bröllopet, det är en kollektiv flykt in i en saga, och sagor mår vi bra av.
Men i så fall var det också en saga när kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia gifte sig. En regerande kung gifte sig och uppståndelsen var blott en blek skugga av det som nu har varit på gång.
Betydligt närmare kommer man om man jämför med prinsessan Dianas död. Människor, som aldrig hade varit i närheten av det brittiska kungahuset, grät av sorg. Samma fenomen, fast i det fallet kollektiv sorg istället för lycka. Alla har någonting att sörja och nu var det legitimt att visa det.

Ett kungligt bröllop med pompa och ståt och stor kärlek dessutom är naturligtvis ett mäktigt skådespel. För skådespel är det och en PR-kampanj för monarkin.
Men författaren Merete Mazzarella pekar på en nog så väsentlig punkt i en kolumn i lördagens Hufvudstadsbladet. Hon skriver om bröllop som performance, föreställning, vilket det oftast handlar om när par som har varit tillsammans länge och har halvvuxna barn ställer till med stort bröllop. Och så bröllop som performativitet, det vill säga där det skapas någonting, ett äkta par, det som förr var det viktiga.
Bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling är enligt henne både och. Mer performance än de flesta bröllop men också mer performativt.
”Här förvandlas inte bara ett beprövat parförhållande till äktenskap, här skapas också en legitim far till kommande regenter.”

Precis när paret sagt ”ja” och prästen uttalat sin välsignelse blev en vanlig svensk man kunglig, en blivande far till prinsar och prinsessor.
Det hela verkar litet absurt. Tror vi på kungar och drottningar, prinsar och prinsessor? Passar monarkier in i dagens värld? Självfallet inte. Det är därför dagens kungliga inte har mycket att säga till om. Makten finns hos de folkvalda medan kungahusen får betalt för att vara representativa. Gärna skall de också, utöver att producera barn, främja exporten.
Låter det som en sagolik tillvaro?

I Sverige visar en färsk opinionsmätning att färre än hälften av svenskarna stöder monarki. Men Victoria är populär, henne vill folket garanterat inte peta från den framtida tronen, så monarkin lär klara sig ett tag ännu.
Och ute i Europa finns ytterligare elva länder med monarki. Varför skulle dessa monarkier finnas om det inte är för att folk vill ha dem. Det finns för all del också avsatta kungar, men de som sitter kvar är fler.
Varför vill folk ha dem om de inte har någon makt? Om de bara kostar en massa skattepengar? De länder som inte har kungahus klarar sig ju alldeles utmärkt.
Titta tillbaka på lördagen. Varför var också medierna i det republikanska Finland fulla av bröllopsyra? För att alla, nästan alla, tycker om vackra sagor. Har man inte en egen sagovärld så lånar man av grannen.

Det kanske är kungahusens främsta uppgift numera, att skapa en sagovärld, ge folk något att drömma om. Men hur länge håller det?
Monarkierna står med stor säkerhet inför det som företagen kallar naturlig avgång när de drar ner på personalen. Och saknaden blir måttlig, de flesta ungdomar i dag drömmer i alla fall mer om att bli popstjärnor och ishockeyspelare än att få gifta sig med en prins eller prinsessa.

Harriet Tuominen

harriet.tuominen@nyan.ax