DELA
© Nya Åland

De kallar oss PK

Politiskt korrekt. Årets skällsord – eller något att vara stolt över.
2013 kunde ha slutat i mörker. Ett mörker skapat av extremism och antidemokrati.
Vi har sett hur företrädare för vågmästarpartiet i Sveriges riksdag har uttalat sig om att invandrarbarn gott kan dö. Vi har sett hur nazister angripit en demonstration mot rasism och främlingsfientlighet. Vi har sett en oändlig ström av rasistiska och svenskfientliga svador från företrädare för extremistpartiet i den finländska riksdagen. Vi har sett hur vänsterextremister angripit partiledaren för Sverigedemokraterna. Vi har sett hemsidorna som hatar, som förringar eller förnekar utrotningen under andra världskriget. Vi har sett åtskilliga hot mot folkvalda här på Åland, i Sverige och i Finland.
Vi har sett mänsklighetens baksida, den mörka sidan.

Det är lätt att ge upp. Det är lätt att kapitulera inför galenskapen, inför det ofattbara hatet som genomsyrar de människor som vill ställa människor mot varandra. Det är lättare att stänga av än att ta fajten, att argumentera för det som – faktiskt! – en överväldigande majoritet av oss tror på.
Öppenhet.
Medmänsklighet.
Tron på att alla är lika mycket värda.

De kallar oss PK, politiskt korrekta. De menar att vi är medkonspiratörer i den stora konspirationen att förstöra det de menar är det typiskt åländska, svenska, finska, grekiska, franska, flamländska, norska eller var de nu huserar.
De menar att vi är lakejer för den fiende som gäller för dem just denna dag. Ibland är det judendomen, ibland islam, ibland något annat.
De kallar oss PK och menar att vi ljuger och förringar.
Vi är journalister, politiker, meningsmotståndare och väljare som inte vill rösta på de mörka krafterna. Vi som inte använder sajter som Avpixlat som sanningens ryttare.

De kallar oss PK och vi ska vara stolta. I Sverige tror över 90 procent av väljarna på ett öppet och medkännande samhälle. I Finland över 80 procent.
Här på Åland har det tidigare planerade partiet som skulle motverka invandring ännu inte bildats eller ens aviserat sin ankomst inför valet om två år. Förhoppningsvis fortsätter det så.

Det Åland undertecknad lärt känna under de senaste tio åren är inte ett exkluderande samhälle. Det är ett samhälle som i alla tider sökt sig ut, och välkomnat hit.
Det är ett rikt samhället som nästan i varje större katastrofsituation som världen ser slår nationellt rekord i sina insamlingar till de drabbade.
Det är ett samhälle som står upp för medmänsklighet. Inte ett som säger nej, kom inte hit, vi vill inte hjälpa.
Det är ett samhälle som på några få dagar reagerar på en nystartad främlingsfientlig grupp på facebook med en motsida och en demonstration med flera hundra deltagare på ett svinkallt och vindpinat torg i vinterkvällen.

De kallar oss PK och bra så. Om det är PK att tycka att vi som har ska dela med oss en skärv av detta för att andra, som inte är så lyckligt lottade att de fötts just här just nu, ska överleva då ska vi vara stolta över att vara PK.
När vi i morgon sätter oss till bords och firar jul ska vi inte känna skuld till dem som inte kan göra det på grund av krig, svält eller diktatur. Vi ska däremot känna med dem och skänka dem en tanke.
Men framför allt ska vi hitta kraften att även nästa år stå upp mot de mörka krafterna. Det är vår uppgift, det är vårt kall.
De kallar oss PK, och det ska vi vara stolta över när vi firar jul till minne av den man som en av världens religioner på intet sätt skulle kalla rasist. Snarare var han en man som inkluderade och hjälpte.
Han var inte PK då, men skulle kallats det i dag.

Jonas Bladh

jonas.bladh@nyan.ax