De hårda orden blir som ståltråd i ett handslag
Stilla, stilla.
Man frestas brista ut i en gammal julpsalm när man läser och hör hur högt känslorna svallar i den pågående vårdstrejken.
Det är inte bra, av två orsaker.
Den första är att det blir svårare att avsluta strejken ju argare folk blir, på bägge sidor. Det finns i detta nu en bristande respekt, från Tehys håll, för de olika ansvarsområden och roller parterna i en arbetskonflikt har, och argumentationen handlar allt mindre om reda pengar och förmåner man sakligt kan förhandla om, och allt mer om sårade känslor, kränkthet och gammalt groll. Likaledes använder sig arbetsgivarparten ibland av en retorik där man förminskar och förlöjligar tehyiternas krav och förhandlingsteknik.
För varje gång någon öppnar munnen tycks gapet växa mellan vad som är möjligt och vilka krav som slungas ut med arga röster.
Det andra är att alla parter, på alla sidor, när strejken väl är över, ska återvända till sina arbetsplatser, till sina kollegor och hierarkier. De hårda orden och de upprörda känslorna kommer inte bara att lägga sig i en låda och glömmas bort. Varje sår som rivs upp ska plåstras om, och några kommer att vara så djupa att de både kommer att bli variga och smärtsamma. Vem svek vem? Vem var girig, vem försökte undergräva strejken, vem tog till överord?
Runtomkring de två parterna finns alla andra inom ÅHS. Läkarna inom Akava, som just sagt upp sitt avtal. FOA-Å, som rimligen oroar sig för att höjda Tehy-löner ska leda till att deras medlemmar får sparken. Patienter vars vård blir lidande.
Naturligtvis är en strejk en laddad och känslomässig sak, som i mångt och mycket handlar om vilket publikstöd man kan uppamma för sina aktioner. Undra på då att det fanns fler Tehy-ballonger på julmarknaden än vad det fanns tomtar. Aktionerna är avsedda att behålla allmänhetens sympati för de strejkande, men förstås också att hålla det mediala trycket högt. En strejk utan skyddsarbete är den allvarligaste åtgärd ett vårdfack har att ta till, och då vill man ju att det ska märkas, och att det tryck man etablerar ska ge snabb effekt.
Medlingsbudet i torsdags, det som Tehy betecknat som helt otillräckligt, var ändå ett långt steg framåt från det som man från början trodde var möjligt, och utan den uppiskade stämning som nu råder bland de strejkande kanske faktiskt förhandlingsgruppen hade antagit budet.
Det finns alltså också en växande oro över att Tehy-ledningen kanske tagit sig vatten över huvudet, och att nästa bud till och med kan vara sämre än det man nu fått.
Riksförlikningsman Esa Lonka sade till Nya Åland att tehyiterna tror att de ska få mera pengar om strejken fortsätter.
Möjligheten finns att det blir tvärtom, och det har faktiskt ingenting att göra med hur berättigade kraven är på högre löner, utan på att Tehy-medlemmarna bara är en del av samhällspusslet, och att konsekvenserna av att gå högre blir så kännbara för landskapet att de hellre fortsätter strejken.
Det är, kort sagt, inget bra läge. Stilla er, systrar. Det är inte den mesta martyren som vinner, utan den som är smartast och kyligast.
