DELA
© Nya Åland

De flackande blickarna sa mer än svaren

Efter presentationen av landskapsregeringens tilläggsbudget var det en fråga som gnagde sig fast: Hur mår regeringen?
Efter att regerat i blott fem månader kan man tro att landskapsregeringen bestående av liberaler, moderater och socialdemokrater fortfarande skulle vara i det nyförälskade tillstånd som nya förhållanden brukar befinna sig i den första tiden. Men intrycken från presskonferensen i fredags talade ett annat språk.

Under själva presentationen, där lantrådet och ministrarna fick tala utan att det ställdes frågor, var allt frid och fröjd. Det presenterades och ingöts hopp om kommande goda tider under redovisningen av hur näringslivets olika branscher går. Men samtidigt spändes blickarna och tonen och nödvändiga besparingar föredrogs. På en rad punkter konstaterades att vidare utredningar skulle visa hur dessa inbesparingar ska bli verklighet.

Så långt, gott.

Det var när de närvarande reportrarnas frågor kom som sprickorna i det till synes lyckliga äktenskapet partierna emellan syntes. Framför allt en fråga skapade oro och flackande blickar. Det var när Nyans reporter Annica Lindström ställde vice lantrådet Camilla Gunell frågan om neddragningar i sjukvården, de sociala förmånerna och utbildningen verkligen är socialdemokratisk politik som oron intog det gråa konferensrummet i lagtingets inre.

De undflyende svaren, lantrådet Katrin Sjögrens iver att bryta in och släta över och som sagt de oroliga blickarna regeringsledamöterna emellan talade sitt tydliga språk. Neddragningarna i de ”mjuka” områdena är regeringens känsligaste punkt, och de sa också att ¬– trots att budgeten är presenterad – förhandlingarna inte ännu är klara på de områdena.

Under den förra regeringens ledning var det näst intill övertydligt att den starka maktaxeln gick mellan dåvarande lantrådet Gunell (S) och finansminister Roger Nordlund (C). Fredagens presskonferens underströk att Socialdemokraterna är regeringens förhandlingsmässigt svagaste part numer. Att de största besparingarna kommer på de områden som är sossarnas kärnområden är förvisso inte överraskande – de kostar mest – men det gör också att de två S-ministrarna Gunell och Nina Fellman får svårast att försvara den inför väljarna i nästa val.

Det är också klart att det är högerflygeln inom regeringen som håller i taktpinnen. Lantrådet Sjögren, som håller till på vänsterkanten i Liberalerna, har släppt taktpinnen till den mer högerinriktade finansministern Mats Perämaa. Inte konstigt, kanske, i tider då den offentliga ekonomin kräver hårda tag, men det gör också att Socialdemokraternas ställning försvagas ytterligare.

Om Lib-M-S-regeringen överlever mandatperioden kommer till stor del att bero på hur inbesparingarna inom vård, sociala och utbildning ser ut. Om regeringen lyckas hitta en lösning som skonar de svagaste i samhället har regeringen en chans. Likaså om Helsingfors-regeringens politik lyckas, Finlands ekonomi går bättre och klumpsumman ökar och lättar på trycket för landskapsregeringen.

Men om så inte blir fallet, om besparingarna måste genomföras och opinionen vänder sig mot neddragningar som påverkar patienter, de mest utsatta och skapar färre chanser till bra utbildning – då ligger samarbetet i självstyrelsegården illa till.

Oroliga blickar och svävande svar säger inte alltid mycket. Men ibland säger de allt.