Dataspelen är vår tids farliga videovåld
Är det farligt om barn spelar dataspel 4-5 timmar om dagen? 10 timmar då? Eller femton?
Var går egentligen gränsen, och vet vi som föräldrar tillräckligt om risker och fördelar för att kunna bestämma?
Föräldrar är oroliga över sina barn, med all rätt. Förfärliga saker kan hända, och som förälder kan man misslyckas på så många olika sätt.
En av de frågor som oroar många föräldrar i dag är datorspelen och risken för spelberoende. I Sverige har en femtonårig pojke nyligen intagits för tvångsvård på grund av datorspelsberoende, vilket ju onekligen är en radikal åtgärd. I den ena larmrapporten efter den andra får vi hela paketet: missbruk och beroende, dålig hälsa, övervikt, tänder som trillar ur munnen på grund av överkonsumtion av cola-drycker, störd sömn, förkrympta testiklar, vanskött personlig hygien och personlighetsstörningar. Minst.
I Dagens Nyheter skriver prisbelönade spelskribenten Karin Rebas att det förvisso finns berättigade farhågor, men att forskningen visar på en hel del positiva effekter av dataspelande: De som spelar övar upp sin reaktionsförmåga, blir bättre på problemlösning och rumsligt tänkande. Hon pekar också på spelandet som en kulturform, något man kan bli bra på, som sport, schack eller sömnad.
”Ett barn som väljer att spela schack fyra timmar om dagen lyfts fram som en ovanlig begåvning. Hur kommer det sig då att den som ägnar fyra timmar om dagen åt onlinespel som ”World of Warcraft” uppfattas som en helt lealös varelse, ett offer för en profithungring spelindustri?” (Karin Rebas, DN 30.11 2006).
Hon har säkert rätt. Vuxenvärldens inställning till datorspelen och online-världen präglas av okunskap, misstänksamhet och det faktum att spelandet tills vidare befinner sig långt ner i hierarkin för fina fritidssysselsättningar. Ett barn som läser böcker 4-5 timmar om dagens skakar man lite stolt på huvudet åt, en unge som bara spelar suckar och skäms man över. Allra präktigast är ett barn som både spelar fotboll och violin, typ.
Karin Rebas råd till oroliga föräldrar är att föräldrarna själva lär sig vad det handlar om. Sätt dig med barnet och ta kontrollerna. Låt dig bli guidad i spelvärlden. Lär dig hur du kan kontrollera spelandet, sätt gränser för när och hur det får användas.
Det ligger i barns natur att i en viss ålder sjunka in i sina aktiviteter, utforska dem intensivt, avskärma sig från omvärlden. Det i sig är inte farligt, det är en förberedelse för den explosion av aktivitet som kommer senare.
Kanske är oron över barns spelande också till en del beroende av våra extrema förväntningar och förhoppningar att barnen ska komma väl förberedda till studier och arbetsliv. Vi ser inte och känner inte igen färdigheter man kan få genom att spela, och vill inte att våra barn ska halka efter alla andras ungar.
I all enkelhet är det det gamla vanliga som gäller. Som förälder måste du vara närvarande, du måste vara intresserad och du ska så lite som möjligt projicera dina egna nojor och dina egna brustna förhoppningar på barnen. Du måste behålla känslan för proportioner.
Och framför allt – det är du som har ansvaret för ditt barn. Det är inte de stora stygga spelbolagens fel, inte LAN-arrangörernas eller kompisarnas om ditt barn spelar för mycket. Det finns naturligtvis en gräns, men de flesta av oss föräldrar vet inte var den går för att vi vet för lite om det våra barn håller på med.
Hört den förut?
