Datainsamling och mediepolitik i fokus
Vem vet vad om vem, och hur ska media klara sitt demokratiska uppdrag i framtiden. Det var de två stora frågorna när den svenska mediebranschen samlades i Göteborg.
Vi börjar med det förra, ”big data”. Du vet redan att i princip allt du gör på internet lämnar spår. Spår som olika aktörer kartlägger och använder. Google och Facebook är förmodligen bäst i klassen. I dina sökningar på Google får du svar som Googles algoritmer, baserat på vad du tidigare har sökt på och sidor du besökt, tror intresserar dig mest. I ditt Facebookflöde styr dina val vilka poster som kommer längst upp varje gång du går in på sidan.
I mediebranschen handlar det om att göra hemsidorna så intressanta som möjligt genom att ge dig de nyheter du är mest intresserad av. Men också, förstås, att maximera annonsaffären genom att koppla ihop rätt läsare med rätt annonsör.
Problemet med allt detta är inte det som ovan beskrivs. Det är i grunden bra för både leverantören och användaren. Vi får den information vi letar efter lättare, och leverantören kan ta bättre betalt av annonsörerna för att en skidintresserad läsare är en bättre mottagare av en skidannons än någon som aldrig åker skidor.
Det finns förstås också en baksida. Vad händer med all denna information? Och ska vi aldrig få vara privata?
Svaret är nedslående: nej, det ser inte så ut. Vi behöver internet i allt större utsträckning i vardagen, och använder vi nätet lämnar vi spår. Vi kan minimera skadan genom att använda sajter som vi litar på, som har användaravtal som tydligt talar om vad datan används till.
Men helt kommer vi inte undan.
Den andra stora frågan var, som sagt, mediepolitik. Under mässans första dag deltog kultur-och demokratiminister Alice Bah Kuhnke i en diskussion om mediernas framtid. Hon inledde med att meddela att regeringen bara timmarna före tagit beslut om att tillsätta en ny medieutredning som ska kartlägga mediebranschens utmaningar i digitaliseringen, ska titta på presstödet och – får man förmoda – föreslå nya sätt att fördela statens bidrag.
Utredningens statuter fick direkt viss kritik, inte minst för att utredaren inte får i uppdrag att också komma med förslag som berör public service.
Som verksam i åländsk och finsk media är det ändå inte utan avundsjuka man tar del av en vital och framåtinriktad diskussion om medias roll, betydelse och möjligheter i framtiden. Inom vårt område, både på Åland och Finland, är den här debatten oroväckande tyst.
Mediebranschen , i Sverige och Finland, på Åland och annorstädes, står mitt i en omvälvning i klass med den revolution som tryckpressen en gång stod inför. Allt fler väljer att få sina nyheter i digital form, och allt fler lämnar papperstidningen. Det är ett affärs- och inkomstmässigt problem för mediehusen.
Men det är också i grunden en väldigt viktig demokratifråga. Medias uppgift är att granska makten och att hålla medborgarna informerade om samhällets utveckling genom en oberoende journalistik. När medierösterna blir färre (för bara en dryg vecka sedan lades Sundsvallstidningen Dagbladet ned efter 115 år) minskar granskningen. När algoritmer likt de som beskrivits ovan styr mer över vilka artiklar du ska läsa än redaktörer blir informationen mer enkelspårig.
Det finns ingen lätt lösning på det här problemet. Men det förtjänar en betydligt livligare debatt än vad som förs i Finland och på Åland.
