Därför avvaktade vi med bilden från dödsolyckan
Respekten för de anhöriga måste vara större än viljan att skvallra i samband med olyckor och brott.
Ingen ska behöva läsa om en nära anhörigs död på nätet strax efter att en olycka har hänt.
En olycka sker ofta fort.
Och nästan lika fort som den inträffat är ryktet om den ute.
Så har det alltid varit. Vi vill veta vad som har hänt och försäkra oss om att det inte drabbat någon vi känner.
Den stora skillnaden mellan i dag och tiden innan sociala medier är att det nu går ännu snabbare än tidigare och att journalisterna inte längre har ett informationsmonopol.
Ett exempel på det fick vi se i förra veckan. Under onsdagsförmiddagen miste två män livet i en trafikolycka Lemland.
Informationen var snabbt ute i både sociala och traditionella medier. Tidningarna gjorde två olika bedömningar. Nya Åland lade först ut uppgifterna om att en allvarlig trafikolycka inträffat och en bild från platsen. Men direkt när vi fick veta att utgången var dödlig avpublicerade vi bilden. Bilden låg ute i några minuter.
Tidningen Åland gjorde inte samma bedömning utan publicerade både text och bild. På bilden från olycksplatsen syntes en av de inblandade bilarna. Ålands Radio gjorde en mellanvariant. De publicerade text och bild från olycksplatsen där man inte såg fordonen.
Den publicistiska balansgången är inte alltid enkel. Den kräver kontinuerlig uppdatering av läget och bedömningar om vad och när vi kan publicera nya uppgifter.
I ryggen har vi också de pressetiska reglerna som vi förbundit oss att följa. Enligt dem ska journalister alltid iaktta diskretion i samband med informationssökningen och nyhetsförmedlingen om sjukdoms- och dödsfall samt offer för olyckor och brott. Det är särskilt viktigt under den första tiden.
En bild säger som bekant mer än tusen ord. En bild från en olycksplats avslöjar ofta betydligt mer än vad som står i texten. Man ser bilmärket, modellen och färgen. Kanske något klädesplagg till ett offer eller bilens registerskylt.
Ingen ska på Nyans hemsida eller på Facebook behöva läsa att deras förälder, barn eller annan nära anhörig gått bort precis efter att olyckan har hänt. Här krockar två intressen: viljan att berätta och respekten för de anhöriga. Här går de anhörigas rätt framom allmänintresset.
Vår ultralokala position gör också att vi håller tillbaka. I Sverige finns det ofta tusentals likadana bilar som olycksbilarna. På Åland är de betydligt färre och det är lättare att räkna ut vem som har förolyckats.
Den främsta anledningen till att Nyan inte lade ut allt direkt var att polisen ännu inte lyckats nå de anhöriga för att förmedla dödsbudet. Rätt eller fel får någon annan bedöma, men så här resonerade vi.
Att iaktta försiktighetsprincipen är speciellt viktigt under den första tiden. I ett senare skede ska man ändå inte underskatta människors vilja att berätta. Den svenska forskaren Anette Forsberg har undersökt vilka erfarenheter personer som intervjuats i samband med brott och olyckor har.
Enligt hennes doktorsavhandling, där 22 personer intervjuades, var de flesta överlag nöjda med sin medverkan och det publicerade materialet. Forsberg konstaterar också att alla hon intervjuat ansåg att uppmärksamheten som journalistiken ger kan leda till sympatibevis av både personer man känner och inte känner och att personen inte glöms bort. Det upplevde nästan alla som något positivt.
Men oavsett vilken bedömning tidningarna gjorde fanns bilderna från olycksplatsen ute i sociala medier.
I dag är alla sina egna ansvariga utgivare. Tyvärr kan man lägga till ett o framför ansvariga på många. När en bild en gång lagts ut finns det inga garantier för hur den används, något som få verkar reflektera över. Det handlar långt ifrån om bara barn och ungdomar utan i allra högsta grand om vuxna.
Den knepiga frågan blir hur vi ska lära barnen vett och etikett på nätet när vuxenvärlden fortfarande går omkring i barnaskor?
