DELA
© Nya Åland

Dammen brast och vad händer sen?

Uppropet #dammenbrister visar att sexuella övergrepp och trakasserier är vardag för långt fler kvinnor än någon velat tro. Nu gäller det för samhälle och enskilda individer att med krafttag bryta ner de destruktiva strukturer som skapat skam och tystnadskultur.
I onsdags publicerades det finlandssvenska uppropet #dammenbrister som blottlägger sexuella trakasserier och övergrepp i Svenskfinland. Över 6 100 finlandssvenska och åländska kvinnor har skrivit under och över 800 vittnesbörd har samlats in på bara en vecka. Uppropet talar sitt tydliga språk: sexuella trakasserier och övergrepp är vanligt förekommande även i vårt land. Avsikten med uppropet är inte att hänga ut enskilda individer eller älta oförrätter. Avsikten är att visa att detta är en vardag för tusentals småflickor, tjejer, kvinnor och tanter och att det måste få ett slut.

Vad sker nu efter att dammen brustit? Män behöver inte bli rädda för kramar, pussar eller kroppskontakt. Det är möjligt att vi faktiskt behöver mera av det i vårt samhälle, men om någon sträcker fram handen är det skäl att ta den istället för att trycka sin kropp tätt mot den man hälsar på. Sunt sex och trevlig flirt bygger på ömsesidighet. Det är inte raketvetenskap. Det är få människor som uppskattar att en främling eller ytligt bekant oförmodat tar dem på intima kroppsdelar eller drar grova sexistiska skämt.

Sexuella trakasserier och övergrepp är alltså ett problem i våra skolor, på våra arbetsplatser, i våra sovrum. Vad kan vi göra åt det? För det första: Lär barnen från de är riktigt små att de har rätten till sina kroppar. Visa barnen respekt och när de är tillräckligt stora, tala med dem om kropp, integritet och respekt. Inget barn skall behöva kramas, pussas eller sitta i famnen på någon om de inte vill. Lär barnen att säga ifrån om beröring känns fel. Lär barn att det inte är ok att pussas eller kramas om den andra inte vill.

Tala med ungdomar om sexualitet. Man kan behärska sin lust, man kan faktiskt avbryta till och med mitt i om någon säger nej. Ett nej är ett nej är ett nej.

Läs uppropet och vittnesmålen, fatta omfattningen. Stå upp för varandra och säg ifrån när jargongen på jobbet blir sexistisk, rasistisk eller homofobisk. Om vi skall få till en ändring på den destruktiva tystnadskulturen kring sexuella trakasserier måste vi våga vara besvärliga och ibland dålig stämning genom att ryta till. Här har alla rättrådiga män en enastående möjlighet att göra skillnad.

Skapa tydliga, enkla och genomförbara åtgärdsprogram på varenda arbetsplats.

Nolltolerans skall gälla. Hur går en som som utsatts för trakasserier vidare? Vilka konsekvenser får det för förövaren? Detta är arbetsgivarens ansvar.

Våga samtala om detta på daghem, i skolor, på arbetsplatser och hemma vid köksborden. Lyssna på varandras berättelser.

Dammen har brustit och vittnesbörden kan inte stoppas tillbaka i den mörka säck av skam och rädsla där de legat och sugit kraft från generationer av kvinnor. Det är fullt möjligt att 2017 kommer att skrivas in som ett märkesår i framtidens historieskrivning, lika viktigt som året 1906 då kvinnor fick rösträtt i Finland – året 2017 då tystnaden kring sexuella övergrepp och trakasserier bröts.