DELA
© Nya Åland

Damfotboll, är det något att ha?

TV4:s exepertkommentator Pontus Kåmark hamnade i rejält blåsväder när han kritiserade det svenska damlandslaget. Men är det hans fel att damfotbollen fortfarande inte ses som lika ”fin” som herrarnas bollsparkande?
Ja, rubriken är skriven för att provocera. Men frågan ställs också väldigt ofta runt om i världen, också här. Det är män som ställer den, män som gillar fotboll. Herrfotboll. Såna som gärna slår sig ned i favoritfåtöljen varje lördag hela vintern med en kall för att se på Liverpool, Barcelona eller Milan spela boll.
Men att de skulle gå och se Åland United i Markusböle på lördag är, för att uttrycka det milt, mindre troligt.

Debatten om synens på damfotboll har rasat vilt i Sverige den senaste veckan efter expertkommentatorn Pontus Kåmarks analys av svenska landslagets insats mot USA i VM som pågår i Tyskland. Kåmark var stenhård i sin kritik av de blågula damernas insats i den andra halvleken, och tog fram såg efter såg – trots att svenskorna både ledde och sedemera slog de regerande olympiska mästarna.
I debattartiklar och artikelkommentarer har både belackare och försvarare av damfotboll i allmänhet, och landslaget i synnerhet fört fram både sakliga och helt stolliga åsikter.
Framför allt har det handlat om huruvida Kåmark bedömer damer och herrar på samma sätt. Hade han varit lika kritisk om det var Zlatan som i panik rensade bort ytterligare ett amerikanskt anfall? Fan vet, och fan vet om det ens är intressant vad en kommentator säger i en enskild match.
Intressant är i stället att diskutera hur vi borde se på damfotboll. Är det en verksamhet som ska strykas medhård för att dess utveckling ska skyndas på. Eller ska den bedömas på samma sätt som herrarna, och man därmed får kalla en usel insats för en usel insats även om det är en dam som stått för den.
Det solklara svaret är förstås att all fotboll ska bedömas jämlikt. Är det bra ska man berömma, är det dåligt ska man kritisera.
I stället för att fotbollskännare av alla sorter nu hoppas på Kåmark (oavsett om han förtjänar det eller inte) borde kritiken i stället riktas mot fotbollens egna led. En snabb titt på de två största fotbollsförbundens hemsidor ger en snabb insikt i hur de högsta beslutsfattarna i fotbollsvärlden ser på sina egna spelare. På Internationella fotbollsförbundets, Fifa, hemsida hemsida kallas herrarnas VM för ”World Cup”, medan damernas mästerskap kallas ”Women’s World Cup”. På det europeiska förbundets, Uefas, hemsida finns all damfotboll samlad under en flik ”women’s football”. Herrfotbollen är förstås uppdelad i flera flikar, både internationella, nationella och ungdoms-flikar finns.

Enskilda klubbar har egentligen två vägar att gå, kanske samtidigt. Dels måste man lobba för att synen från makthavarna på damfotbollen ändras. Damerna måste tilldelas samma möjligheter och status som männen. Det kan handla om allt från bredd i ungdomsserierna till talangutveckling och möjligheter till träningsläger för landslag.
Men föreningarna måste också själva skapa förutsättningar och intresse kring den egna verksamheten. Allt för ofta ser man en ”tyck-synd-om”-attityd. Likt Pentti Varg i Fablernas värld sitter man handen utsträckt och vill ha mer.
I stället kunde dessa föreningar se på två lysande exempel på hur man tar tag i sakerna, och gör sig både kända och älskade. Umeå IK dominerade fotbollseuropa på 00-talet, och var det dominerande laget i lokalpressen i Umeå.

Här på Åland har Åland United på bara några år slagit sig fram som ett av Finlands allra bästa lag, skaffat sig både trogen publik och drar dessutom marginalpublik vid vissa matcher. Varken vi på Nyan, eller konkurrenterna på Gamlan, skulle drömma om att inte bevaka ÅU. Anledningen är enkel: laget betyder mycket för våra läsare. Så enkelt är det.
Man kan skapa sin egen framtid, om man verkligen vill. Sedan kan Pontus Kåmark säga vad han vill.

Jonas Bladh

jonas.bladh@nyan.ax