Dags för veckans Lissabonledare
Nu har Finland brustit i respekt mot Åland.
Det säger landskapets till rangen högsta företrädare, lagtingets talman. Och lagtingets talman kan inte gärna uttala sig på landskapets vägnar utan att veta att det finns ett brett stöd för åsikten.
Det som hände var att Finland i veckan ratificerade Lissabonavtalet.
Det skedde utan att Ålands lagting har tagit ställning till samma avtal. Alltså borde Finland ha avvaktat, anser lagtingets talman och centerns tidigare ordförande Roger Nordlund.
Visst, det hade varit väldigt trevligt om Finland hade väntat, men nu fanns det inte riktigt tid.
Finland är med i ett samarbete och det samarbetet har ett viktigt möte om knappt två veckor. Finland vill visa att man är med och stöder det samarbetet.
Det som förvånar litet smått är att reaktionen kommer nu. Det här har vi vetat i flera månader.
Riksdagen godkände för sin del Lissabonavtalet i mitten av juni. Presidenten godkände det för ett par veckor sedan och vädjade då till Åland att också säga ja. Nu har pappret nått Rom och ratificeringen är därmed officiellt slutförd. Då kommer reaktionen.
Varför inte säga att presidenten har brustit i respekt för Åland? För om hon inte hade skrivit under så hade pappret inte fortsatt till Rom.
Men det kan man inte säga för det skulle inte vara sant. Presidenten har tvärtom visat stor förståelse i många sammanhang. Så det blir ett litet allmänt ”Finland”, där Åland de facto fortfarande ingår som en del.
Men handen på hjärtat, hade våra åländska politiker, den del av dem som nu säger sig vara besvikna, på fullt allvar trott att utgången skulle bli någon annan? Efter riksdagens beslut i juni? Eller ens före riksdagens beslut, men efter grundlagsutskottets åsikt att Finland kan ratificera utan ett åländskt ”ja”?
Eller är detta nu ett spel för hemmapubliken, ett spel som inte ens har ett val i faggorna.
Finland har tydligt gjort klart att det ligger i landets intresse att Lissabonfördraget godkänns i någon form. Finland har varit på den linjen från första början. Avtalet innebär att EU-organisationen blir effektivare, vilket möjligen kan minska på den byråkrati som kritikerna så gärna för fram.
Men Lissabonfördraget skulle också permanenta fördraget om de grundläggande rättigheterna, ett papper som har kommit till under stark åländsk medverkan. På Åland verkar man inte bry sig mycket om den bagatellen, men för andra är den nog så viktig.
Finland liksom de flesta andra EU-länderna vill alltså att fördraget genomförs. För att det skall lyckas måste Irland fås att gå med på det. Alltså gör de andra medlemsländerna vad de kan för att påverka Irland. Det är fullt lagligt och på inget sätt fult heller politiskt sett. Bland annat ratificerar de fördraget.
Den åländska inställningen till Lissabonfördraget andas mest ointresse. Intresset från åländsk sida gäller vad man kan förhandla sig till av ökat inflytande innan man skriver på. Varför skulle den finländska regeringen låta sig hindras i något man vill uppnå av någon som i vilket fall som helst inte kan påverka utgången? Och dessutom är ointresserad av den?
Kalla det respektlöshet. Men risken finns att man på den andra sidan skulle uppfatta det som ren dumhet att vänta in Åland i den här frågan.
Visst kan man spänna bågen, men det kräver en viss känslighet. Om pilen inte hamnar mitt i prick så behöver det inte vara måltavlans fel.
HARRIET TUOMINEN
