DELA
© Nya Åland

Dags för självsanering i machojournalistiken

Ändamålet helgar inte medlen. Oberoende av hur mycket medel som är involverade i hanteringen.
Om ens hälften av det som nu skrivs om TV 4-journalisten Trond Sefastsson är sant så är det mycket allvarligt, och en riktig magsugare rätt i mellangärdet på den svenska macho-journalistiken, den som med ibland tvivelaktiga metoder försöker blottlägga missförhållanden, orättvisor och rättshaverier i det svenska samhället.
Trond Sefastsson anklagas alltså i ett program i TV 8, producerat av en tidigare kollega till honom, för att ha tagit emot en ansenlig summa pengar av en släktingar till en brottsling dömd för narkotikabrott, mot löfte att producera ett program till TV 4:s Kalla fakta.
Sefastsson själv hävdar att pengarna betalades för juridiska tjänster, andra vittnar om att han även i andra fall jobbat på motsvarande sätt, alltså lovat avslöjande reportage med en viss inriktning för en viss ersättning.

I Sverige, som utgör vår primära mediaverklighet, har de hårdkokta ”avslöjande” reportagen blivit en helt egen upphöjd genre, den där journalistikens stora elefanter dansat med tunga steg. Janne Josefsson, Jan Guillou, Robert Aschberg och andra tuffingar har lotsat in oss i en värld av maktmissbruk, kriminalitet och obehagligheter som vi, förvisso med rätta, blivit upprörda över.
Lika stor upprördhet har ibland metoderna väckt. Är det rätt att smygfilma människor och sedan använda dumheter de sagt i avslöjande reportage? Är det rätt att lura folk att tro att man är något annat än journalist när man närmar sig dem? Är det rätt att klippa inslag och vinkla verkligheten så hårt som dessa reportrar ibland gjort för att driva hem ett budskap som man kanske inte alltid haft vattentäta belägg för?

Den granskande och grävande journalistiken har utan tvekan ibland rört sig i en gråzon där viljan att få fram en obekväm sanning berättigat etiskt tveksamma metoder. Lika klart är att det i klippningen av material i ett svårt ärende går att få fram nästan vilka versioner som helst och att människor som medverkat i sådana produktioner ofta inte känner igen sig själva eller sina åsikter.
Från det är steget dock långt till rena falsarier, vilket det tycks vara frågan om i Trond Sefastssons fall. Det blir desto allvarligare eftersom Sefastsson är en erkänd och respekterad journalist som mottog Stora Journalistpriset 2001 och betraktats som den moraliska journalistiken personifierad.

Nu är det ju fullt möjligt, om än osannolikt, att det hela är en komplott för att tysta Sefastsson. I så fall får vi säkert höra om det. Oberoende av det är det hög tid för de granskande att bli granskade, eller ännu hellre, att öppet redovisa sina arbetsmetoder och publicistiska beslut.
Man kanske kan utgå från att det blir tråkigare tv om en bredare sanning kan visas upp, eftersom gråtonerna alltid är otydligare än det svarta och det vita ställda mot varann. Å andra sidan kanske en stund av eftertanke i kölvattnet efter en riktig skandal kan verka självsanerande på en genre som i hög grad börjat se sina självpåtagna roll som sanningssägare som ett rättighet till varje pris snarare än ett jobb som ska göras med stor ödmjukhet.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax