DELA
© Nya Åland

Dags för ny lösning för arbetsmarknaden

En 100-åring som firade födelsedag var en sensation förut. Det var en människa som levat så länge att man nästan inte trodde det var möjligt. I dag är det ovanligt med 100-åringar, men inte så märkvärdigt.
En sextioåring är inte gammal alls, och vid 70 år är man fortfarande en aktiv människa. Många blir både 80 och 90 år.
Så var det inte förr. Medellivslängden i Norden har stigit brant, och fortsätter att stiga.

I andra änden av livet, i ungdomen, stannar man också längre än förr. I en inte alltför avlägsen forntid var man en ung vuxen när man blev konfirmerad, och förväntades så småningom både försörja sig själv och bilda familj.
I dag är man ungdom, och mer eller mindre beroende av och försörjd av sina föräldrar i nästan tio år till. Många blir inte självförsörjande innan de är klara med sina ofta utdragna studier, och familj och barn får vänta till 30-årsåldern.

Det betyder att den arbetsföra befolkningen relativt sett utgör en mindre andel av befolkningen, och att antalet människor som i studiestöds- och pensionssystem ska stödas, är större. Därmed alltså inget sagt om att det inte är bra att ungdomar får och kan studera och att pensionärer får njuta av den pension de slitit ihop under sitt arbetsliv.

Problemet är att vårt pensionssystem inte är byggt varken för långsamma starter eller friska och långlivade pensionärer. Det blir för dyrt och det blir för arbetsdrygt. Redan i dag skriker äldreomsorgen på personal som helt enkelt inte finns att tillgå, inte för de pengar som erbjuds.
Och ungdomarna, de som gott kunde lära sig att arbeta när de är unga och som kanske kunde göra det för mindre pengar, de får inte.

Detta är naturligtvis en amatörs analys av mycket komplexa system, liksom också lösningen:
Vi måste naturligtvis jobba längre, men mindre. Vi måste börja tidigare och sluta senare, men anpassa arbetstid och takt till åldern och varierande situationer under livet.
För att åstadkomma denna till synes enkla och logiska förändring krävs stora omvälvningar, så stora att det kanske inte alls går förrän det är tvunget att gå. Det finns en hel massa jobb och ansvar som en 16-åring kan ta, trots att vi i dag envisas med att behandla ungdomar som mindre vetande potentiella ligister. Det finns massor av 65-plussare som har mycket att ge på arbetsmarknaden, men som inte orkar med en fem dagars arbetsvecka.

Vilka är det som kan initiera en sådan förändringsprocess? Politiker förstås, men i första hand arbetsmarknadens parter. Arbetsgivare, arbetstagare och fackförbund måste sätta sig ner och diskutera bortom det i dag förlegade klasskampsperspektivet, bortom kortsiktiga vinstintressen och med insikt om att samhällsnytta är en förutsättning för långsiktig tillväxt och vinstutveckling.

Ett arbetsliv måste bestå av fler faser, fler förändringar och större flexibilitet, både hos arbetsgivare och arbetstagare. Den arbetsplats som vill försäkra sig om personal i framtiden måste jobba med fler parametrar än lönen, och högst på listan står flexibilitet och en beredskap att anslå resurser för utbildning och praktik och återhämtning.
Så enkelt.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax