DELA
© Nya Åland

Dags för näringslivet att ta lite risker för rikedomarna

Vi har åtminstone tur med vädret, denna hösten 2013, då prognoserna om ekonomisk kris, nedskärningar, misstag, katastrof och skandal haglar så tätt.
Helt oberört fortsätter höstsolen att kasta sitt gula filter över höstlöven. De mörka, blanka vattnen speglar fullmåne från klar himmel, som gjord för spännande höstlovsaktiviteter.
Vårt samhälle, där guldet tidvis strömmat lika skinande över oss som höstsolen denna helg, verkar vara på vippen att tappa tron på framtiden, på att allt ska bli bara bättre och bättre, och att vi kan sitta trygga i vårt bo.

Betänk då att man också kunde vara en av tusentals flyktingar som försöker ta sig till Lampedusa i Italien, och att man kunde vara en av dem som dör i umbäranden på vägen, eller en av dem som blir lurad på alla sina pengar av en skrupelfri skeppare, eller en av dem som drunknar.
Betänk att de överlevande, som fortfarande har alla oddsen emot sig, bara har sin framtidstro.
De har inget att förlora, för vad som än händer, hur deras liv än gestaltar sig, så är det bättre än alternativet, att stanna kvar och svälta ihjäl eller skjutas ihjäl eller gasas ihjäl.

Våra problem, vår brist på framtidstro, vår uppgivenhet, den handlar om att vi uppnått en sådan nivå av välstånd att vi knappt själva tror att det går att få det bättre, och att vi därför likt barn klänger oss fast vid våra privilegier, som om vore det en mänsklig rättighet att få saker serverade på silverfat.

Om någon nu tror att detta är ett sätt att säga att det är ok att skära i välfärden för att spara pengar, så är det fel. Det är inte de fattiga i vårt samhälle som behöver kämpa hårdare och få ändan ur vagnen nån gång, utan de rika och mäktiga.
Gång efter gång har vi sett och hört hur omöjligt det är att investera på Åland eller i Åland, för att lönerna är för höga och planeringen är dum, och tiderna är dåliga och politikerna vankelmodiga. Gång på gång har vi hört berättas hur det är någon annans fel, och hur det minsann behövs minst lika bra konkurrensförutsättningar här som på annat håll, annars vänder näringslivet ryggen till som värsta primadonnan.

Risktagningen, framtidstron, detta kapitalismens främsta drivmedel, att man kan hitta på något som ingen annan gör och bli rik på det, det fungerar inte utan risker. Det går inte att räkna och räkna och räkna, och sen låta bli för att alla baser inte är täckta.

Just nu finns det på Åland få viktiga grenar av näringslivet som inte är antingen bidragsberoende (jordbruk, sjöfart) eller handlingsförlamat av dåliga tider och brist på ideer. De institutionella ägarna, till exempel försäkringsbolagen, som brukar medverka till att dra samhället framåt, tycks sitta på händerna och vänta på varmare väder, och de företag som säger sig vilja utveckla centrum av Mariehamn missar chans efter chans genom att sitta och gnälla.

Kort sagt, det är inte bara offentlig sektor som behöver förändras, utan i högsta grad också det privata näringslivet. Kraften att göra det, viljan att göra det, var finns den?
Inte kan väl Maxinge vara det enda lysande undantaget?

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax