Dags att se längre än den egna viken
Den åländska fiskebranschen är splittrad.
För att kunna åstadkomma positiva förändringar så måste alla börja prata samma språk.
Det finns många grupperingar bland fiskare och turistföretagare som bygger sin verksamhet kring fisket. Och alla har olika förutsättningar för att lyckas med just sin nisch. Det är en av de främsta orsakerna till att fiskediskussionen ofta blir bred och spretig.
Är det laxtrollingen som bidrar mest, är det stugbyarnas gädd- och abborfiske som lockar mest eller den utplanterade öringen som säsongsförlängare och för expertturister? Ska vi satsa på att så många som möjligt kommer hit och fiskar, eller finns det gäster vars uppförande vi inte vill ha i våra vatten? Är det Guttorps utplantering som garanterar vårt fiskbestånd eller bidrar Guttorps utsläpp till att begränsa naturliga lekplatser? Måste fisket kontrolleras tydligare eller riskerar vi att bygga upp en gigantisk och dyr övervakningsapparat?
Beroende på vem man frågar så blir svaren olika.
En god fisketurism i framtiden kräver ett helhetsgrepp och att man lyfter blicken ur den egna viken. Det handlar om vattenkvalitet, kontroll av fiskevatten, skapandet och bevarandet av lekplatser, utplantering av fisk men också givetvis marknadsföring till fisketuristerna.
Det kräver också att många aktörer sätter sig ner och tillsammans försöker dra upp riktlinjer för hur alla kan jobba mot samma mål, inte var för sig.
I rapporten Sportfiske och fisketurism för landsbygdens utveckling från svenska jordbruksverket tangeras den här problematiken. I Gimåns fiskeområde finns ett fiskeråd där de fyra fiskeområdena samt kommunen har bildats. Även om Gimåns exempel inte direkt går att översätta till den åländska kontexten och även om Gimåns fall har brister, som till exempel att för få aktörer är representerade i rådet, så är idén mycket god.
Utan att tvinga samman fiskevattensägare men i stället erbjuda både hjälp och utbildning i fiskevård kunde även ett fiskeråd vara en god idé på Åland.
