DELA

Champagneyran inte helt utan risk för snedsteg

Åland är satt på kartan. Champagnefyndet utnyttjas och har effekt. Folk som aldrig har hört talas om Åland vet plötsligt var världens sannolikt äldsta champagne finns.
Men än är alla frågetecken inte uträtade, eller är de?
Vid provsmakningen i torsdags berättade vicelantrådet Britt Lundberg (C) att man planerar exklusiva vinauktioner på Åland, där champagnen, en flaska av var sort, skall vara det stora dragplåstret. Det låter mer än spännande.
Intresset för vin är stort i världen och de som sysslar med exklusiva viner hör inte till dem som bor i husvagn när de åker till en auktion. Britt Lundberg stack inte heller under stol med att avsikten är att få ut så mycket pengar som möjligt på champagnen, inte bara i ett högt pris på flaskorna utan i kringeffekter, genom att locka hit folk.
De allra flesta lär nog hålla med om att alla flaskor inte skall placeras i en museal vinkällare, det skulle mer eller mindre vara ett helgerån att inte ta tillvara den upplevelse fyndet bjuder på.

Men.
Hur säkert är det att pengarna är landskapets, de pengar man får in på försäljningen?
Vi har en lag som klart och tydligt säger att fornfynd, sådant som räknas till kulturarvet, är landskapets egendom. Så gamla vrak med innehåll lika väl som silverskatter som plöjs upp i en åländsk åker är landskapets egendom om man inte beslutar annat. Det kan finnas saker som är fullständigt ointressanta för just det åländska kulturarvet och som landskapet därför inte har behov av att äga.
Vad händer med de sakerna? Upphittaren får behålla dem.
Att vraket med sin last söder om Föglö tillhör landskapet råder det inga som helst tvivel om. Inte så länge landskapet hanterar vrak och last som en del av det maritima kulturarvet. Men om man gör bedömningen att lasten kan säljas, då kan den inte samtidigt vara en del av kulturarvet, för kulturarvet får man inte göra sig av med.
Och då måste man ta ställning till frågan vem som är ägare, upphittaren eller landskapet.

Det är möjligt att den här frågan är avklarad, att landskapsregeringen har gått in för tolkningen att man tar vara på kulturarvet genom att placera fem av flaskorna på museum. Man kanske också har eller kommer att kompensera upphittarna på något sätt. Vilket i sin tur aktualiserar marinhistoriska sällskapets påstående att Christian Ekström, som bärgade den första flaskan, fick positionen av sällskapet och att man hade planerat att utforska vraket tillsammans.
Dessutom kan man tänka sig att landskapet har bättre möjligheter att få ut mesta möjliga av fyndet än en enskild person, men när det gäller pengar kan man inte vara nog korrekt.

En annan fråga som det inte heller har talats om offentligt är detta med alkohol och delad behörighet. Vem äger herrelös alkohol?
Om någon av oss under en segeltur stöter på spritkanistrar från smuggeltiden, får vi då behålla dem? Förutsatt att vi anmäler fyndet. Eller är det statens egendom? Eller landskapets?
Champagne som är gammal nog att vara fornminne tillfaller landskapet. Men om fornminnet inte hanteras som ett sådant, har Alko då några synpunkter?
Men det kan vara onödigt att oroa sig på den punkten. I den mån det ordnas vinauktioner så skall det göras i samarbete med Alko (bolaget har ensamrätt på att sälja oöppnade flaskor) så Alko verkar vara med på att fyndet är landskapets egendom.

När eventuella frågetecken är uträtade skall det bli oerhört spännande att se vad som händer framöver. Det finns ju också ett ölfynd, som skall analyseras. Lever öljästen efter 200 år och kan ölet återskapas i ett modernt bryggeri?
Museibyrån har sannerligen fått ta sig an fornfynd av ett slag som man inte har erfarenhet av tidigare.

Harriet Tuominen

harriet.tuominen@nyan.ax