DELA
© Nya Åland

Camerons gisslandrama gynnar inte EU-arbetet

Brittiske premiärministern David Camerons utspel om att hans land kan lämna EU har väckt debatt över hela unionen.
När David Cameron meddelade att Storbritannien vill omförhandla sitt medlemskap i EU för att därefter hålla en folkomröstning om att kvarstå eller lämna unionen väckte han en rad frågor kring samarbetet, både positiva och negativa.
Vi tar de positiva först.
Cameron har helt rätt i att EU behöver en översyn. Mycket fungerar inte som det är sagt att det skulle göra, inte minst ekonomiskt vilket eurokrisen visar med all oönskad tydlighet.
Inte heller subsidiaritetsprincipen, som var en central del i Maastrichtfördraget, tycks gälla speciellt ofta nu för tiden. Och sedan har vi jordbrukspolitiken och en rad andra områden…

Den europeiska unionen skulle behöva andas in, tänka efter och bestämma sig. Ska samarbetet gå tillbaka till en mellanstatlig nivå, som konservativa och socialister ofta önskar, eller utvecklas till en federation, vilket liberaler allt som oftast drömmer om?
Det finns fördelar och nackdelar med båda, även om konkurrensen från omvärlden ökar trycket på högre samordning mellan medlemsstaterna och därmed också större inslag av överstatlighet.
Men det viktigaste är att EU-ledarna en gång för alla bestämmer sig för vad man vill, och når en väg som man gemensamt kan vandra. Nu står många utanför det största projektet, EMU, och unionen riskerar därmed att delas i två lag.
Om Camerons utspel leder till att pamparna kring ministerbordet i Bryssel kan enas om en väg, då är han att gratulera och hylla.

Men risken att David Camerons utspel får motsatt effekt är dessvärre större. Med tanke på att utspelet dessutom andas lika mycket inrikes- som EU-politik kan dess hjärtansvärda mening också ifrågasättas. Cameron var helt enkelt tvungen att markera tydligt mot EU för att tygla högerflanken i sitt Toryparti.
När EU möjligen ser ljusningar i eurokrisen är ett gisslandrama det sista unionen behöver. Att som Cameron kräva förhandling under tvång är inte schysst, snarare fegt.
Hade han verkligen velat ta täten i förnyelsen av det europeiska samarbetet hade han kunnat göra det utan ett folkomröstningsutlimatum hängandes över det arbetet. I värsta fall kommer detta att lamslå unionen politiskt i det sämsta av ögonblick.

När de nationalistiska krafterna på nytt slår klor i det ena europeiska landet efter det andra är det inte hot som behövs, utan tydlighet, ledarskap och mod.
Det har inte Cameron visat med sitt utspel.

Jonas Bladh

jonas.bladh@nyan.ax