Brottsligheten bland män är ett stort samhällsproblem
När man sitter på en dagstidning innebär de flesta vardagar vid tre-tiden att det kommer ett eller flera mail från Ålands tingsrätt, med de domar som under dagen avkunnats i olika mål.
Dem kan man prenumerera på (alla som vill), eller om man är intresserad, gå till tingsrätten och läsa igenom. Alla domar utom de som av särskilda lagreglerade skäl är konfidentiella, är offentliga.
Det som hemligstämplas är i regel våldtäkter och sexuella övergrepp, med hänsyn till offret.
Ibland när man läser domarna blir man deprimerad. Det är när samma unga människor återkommer i det ena drogrelaterade brottet efter det andra, med små mängder preparat för eget bruk, småstölder, dumma stölder, ännu dummare bråk. För den som orkar hänga med är det möjligt att se en livsbåge brytas i nedgång alldeles för tidigt, bara genom att läsa tingsrättens sakligt konstaterande redogörelser över hur brotten begåtts och vad svaranden sagt till sitt försvar.
Dumt och sorgligt är det. Dyrt blir det, och bortkastat.
De domar man kan underhålla en stilla låga av vrede inför är de vanligaste – rattfylleristerna och elitfylleristerna, de som kör i fyllan om och om igen, till slut utan körkort. Dem kan man önska en särskild plats i underjorden, en plats där de för evigt är dömda att köra längs en snitslad bana med 2 promille i blodet och för en gångs skull förstå konsekvenserna sina handlingar.
Ganska ofta, bästa ålänningar, mycket oftare än man någonsin tror, kommer domar i misshandelsmål inom familjer. Nu och då hör man folk hävda att feminism är något fult och manshatande, att vi är nästan jämställda och att det egentligen är pojkarna och männen som behöver hjälp.
Må så vara. Det är fortfarande ovedersägligen kvinnorna och barnen som får stryk. Så sällan händer det att en dom avkunnas i tingsrätten mot en kvinna som slagit en man i hemmet, att man nästan kan säga att det aldrig händer.
I måndags kom en dom där en man slagit sina minderåriga barn och sin fru så till den grad att det äntligen ledde till polisanmälan och dom. För detta tilldömdes han 60 dagars villkorligt fängelse. Så mycket kostar det när en pappa drämmer sin dotter i ansiktet eller brottar ner sin son på marken och slår honom.
I relation till de domar som utmäts för ekonomisk brottslighet, för stöld, förskingring och inbrott, är det ingenting.
Straffmätningarna visar, fortfarande, med all önskvärd tydlighet, att det är mycket värre att ta saker än att slå människor.
Det finns de som påstår att det är ett stort problem att vissa invandrargrupper är överrepresenterade i brottsstatistiken, trots att det finns förklaringar som är rimliga till varför så är fallet.
Ofta är det samma människor som absolut inte ville klumpas ihop med eller kategorisera den största gruppen brottsförövare i vårt samhälle, nämligen männen. Där ska man se individen.
Hur låter det här; Den manliga brottsligheten, särskilt den manliga våldsbrottsligheten mot både män och kvinnor är ett stort problem. Vi måste göra något åt det. Kanske kan vi hjälpa dem i deras hemländer?
Ni hör? Helt galet. Alla män är inte skyldiga, men det finns något som gör att män i högre utsträckning än kvinnor begår brott. Det måste vi väl ändra på?
