Brist på förtroende mellan regeringsparterna
Med all tänkbar respekt för Vårdöborna och Föglöborna och alla andra skärgårdsbor och det omak förändrade turlistor och matpauser kan förorsaka: Snälla landskapsregeringen, skärp er! Det här är en struntfråga, åtminstone att ställa till regeringskris för.
Inte turerna och turlistorna i sig, självklart, utan de pengar man kan tänkas spara på olika manövrar med dem.
Det är inte värdigt en (landskaps)regering att ödsla så mycket tid och energi på sådant som egentligen är verkställighetsfrågor, när verkligt stora problem väntar.
Ända sedan sommaren har vi nu i flera omgångar följt med och diskuterat turerna kring Töftö-färjans matpauser – en fråga som egentligen borde avgjorts internt inom centern redan när Runar Karlsson lade sitt förslag. Nu dansar partiet och dess ordförande efter Anders Englunds pipa, för att med allt våld undvika de beramade matpauserna på Töftö-färjan. Måhända fortfarande av rädsla för att Englund ska packa Bryssel-väskan.
Och Liberalerna är inte ett dugg bättre. De blåste till strid i landskapsregeringen och dissade trafikminister Thörnroos totalt – för vadå? Ett eget förslag som inte är bättre, men som kanske plockar tillbaka några skärgårdspoäng till minister Perämaa, som annars lever farligt på hemmaplan i Kumlinge.
Det vi nu ser i landskapsregeringen är något som annars mest brukar förekomma i lagtinget, att landskapspolitiken reduceras till kommun-, by- och till och med personpolitik. Det allmänna bästa får stå tillbaka för särintressen och stödgrupper, dessutom utan att man någonsin tycks få saken ur världen.
Kort sagt, det är självmål efter självmål för landskapsregeringen. Oppositionen kan bara luta sig tillbaka och betrakta skådespelet, när regeringen slits sönder av internt käbbel om saker som med lite god vilja, lite ryggrad och lite respekt och förtroende borde gå att lösa snabbt och smidigt.
Hur ska man komma vidare? Jaa. För det första få ordning på centern, får man väl säga. Just nu är centern ett parti som spretar i så många olika riktningar och med så många olika formella och informella ledare att det omöjligt går att agera med den bestämdhet och pondus som ett stort parti ska ha.
Ett enigare centerparti skulle för det första ställa sig bakom sin partiledare, för det andra disciplinera sina frifräsare och för det tredje prata allvar med sin regeringspartner om hur man gör och inte gör med centerministrarna.
Liberalerna tycks inte ha samma problem internt, men däremot med förmågan att bygga broar och ha/skapa förtroende gentemot andra partier. Efter två gemensamma år vid makten agerar man fortfarande som om centern var huvudmotståndaren, inte den huvudsakliga allierade gentemot oppositionen.
Något av den värme i relationerna som ändå brukar uppstå i en regering som jobbar tätt tillsammans tycks inte ha uppstått, och det är synd.
För Åland vore det nämligen förödande med en regeringskris just nu, oberoende av orsaken. Nu behövs handlingskraft och gemensam ansträngning, inte veckor och månader förlorade på regeringsbildning med blott två år kvar till valet.
Kom igen.
