DELA

Bredare belysning av Ålands historia

Det är segrarna som skriver historien.
Eller, det är de som har makten att benämna som gör det.
I måndagens Nya Åland presenterades några pusselbitar i Ålands moderna historia, delar av den som i den både på Åland och i Finland dominerande historieskrivningen blivit bortglömda eller undertryckts, aktivt eller passivt.
Det man i regel får lära sig om självstyrelsens tillkomst är, något förenklat, att ålänningarna efter att Finland blev självständigt helst ville förenas med Sverige, och att man inte var ett dugg intresserade av Finland eller självstyrelse. Självstyrelsen var, enligt den berättelsen, något som man i Finland snodde ihop för att få behålla Åland, något som endast motvilligt accepterades av Ålands-aktivisterna.

För Julius Sundblom, Ålandsrörelsens portalfigur och tidningen Ålands chefredaktör, var detta sanningen och den linje han drev hårt i sin tidning. Det var den historia han skrev, också efter att självstyrelsen blev det verktyg med vilket Åland utvecklades.
Till det finns säkert många orsaker, bland annat att medlemmarna i Ålandskommittén fanns bland dem som Julius Sundblom placerat på fiendesidan i sina strävanden att återförena Åland med Sverige.

Nu påminns vi om att ålänningar i Helsingfors och på Åland hade en högst aktiv del i självstyrelsens tillblivelse, och att det rentav fanns ålänningar som från första början ansåg att en självstyrelse inom Finlands gränser var att föredra.
En viktig orsak till att detta förblivit så okänt är att de män som i allt väsentligt skrev grunderna för den första självstyrelselagen ville ha handlingarna hemligstämplade i 40 år, fram till 1960.
Då var självstyrelsens historia och dess viktiga figurer redan cementerade, och föga tycks ha gett anledning att ändra på bilden för gemene man.
Helt okänt är det ju inte, vilket Folke Wickström och Jerker Örjans förtjänstfullt påpekar i en insändare i dagens tidning.

Varför är detta viktigt nu?
Det enkla svaret är: För att det gör allt mer komplicerat. Bilden av självstyrelsens tillkomst blir mer mångbottnad, mer diffus och mera sann om fler aspekter av den ser dagens ljus, och om de konflikter och processer som föregick beslutet i Nationernas förbund får sin rätta belysning.

Det känns närmast förbluffande att så lite skrivits om denna del av Ålands närhistoria, när de dokument som finns ändå varit offentliga sedan 1960. Var det ingen som var intresserad, eller fanns det andra orsaker till att Bertel Jung, Artur Tollet, Reinhold Hausen, L W Fagerlund, Lars Sonck och Otto Andersson inte hedrats som sig bör för sina roller i den moderna självstyrelsens framgångssaga?

Bara en hastig titt i de papper Mats Adamczak (barnbarn till Johannes Holmberg, aktiv i Ålandskommittén) lyft fram visar på hur självstyrelsens grundpelare under processens gång mejslades fram.
Det borde rimligen intressera forskare, och det borde absolut inlemmas i den åländska historieskrivningen att det ända från början fanns olika åsikter också bland ålänningarna själva om vilken som var rätt väg att vandra.

I väntan på en kommande doktorsavhandling om detta kan den som vill bekanta sig med frågan på Mats Adamczaks blogg på
http://mazocialmedia.wordpress.com

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax