Bra med ledigt både för pappor och chefer
Kritiken mot förvaltningschef Arne Selanders förkortade arbetstid är illa motiverad. Det visar på en omodern syn på ledarskap, och en inskränkt syn på mäns och chefers rätt att vara lediga.
Tidningen Åland blåser upp till storm över att landskapets förvaltningschef beviljats tillstånd att jobba fyra dagar i veckan under en period, då han alltså tar ut sina semesterpenningsdagar, något som alla landskapets tjänstemän anmodats göra och som Arne Selander i övermått har att ta ut sedan tidigare.
Harmen förstärks ytterligare av att också kanslichefen Sören Silverström under en tid kommer att vara föräldraledig, dock med en vikarie som börjar i månadsskiftet.
Jag förstår uppriktigt sagt ingenting.
I tjugo år snart har man arbetat för att även pappor ska ta hänsyn till och konsekvenserna av att ha småbarn. Man har klagat över att så få män ens vill ta ut den lagstadgade pappaledigheten, än mindre anpassa sig till sin familjesituation så som kvinnor i alla tider har gjort, med förkortade arbetstider, ledigheter och andra lämpliga arrangemang.
När det nu äntligen börjar hända klagas det, på flera håll, över att jobbet minsann inte blir gjort och att det är skandal och betyder att landskapet i en ekonomisk kris roderlöst ska driva omkring på havet.
Vad är det för en stenålders syn på ledarskap? Vad är det för signal till alla som hoppades att arbetsmarknaden skulle vara redo att acceptera att människor under olika tider i livet måste jobba på olika sätt, och att smidighet med arbetstider är ett sätt att på lång sikt motivera folk och hålla dem friska?
Jag tycker man ska se det så här: Det är alldeles utmärkt att två av landskapets ledande tjänstemän, helt i enlighet med regelverket, blir hemma med sina barn. På annat håll i arbetslivet betyder det i stället att två duktiga kvinnor kommer ut och jobbar, och att barnen får en trygg och bra relation till sina pappor. Det betyder att andra pappor i förvaltningen känner att det också för dem är möjligt att göra på samma sätt.
För det viktiga jobb som ska skötas i landskapsregeringen får man ordna det på bästa möjliga sätt. Modernt ledarskap handlar inte om att ständigt sitta på sin kammare och bestämma, det handlar om att skapa rätt stämning och rätt förutsättningar för medarbetare att göra ett bra jobb. En organisation som inte klarar av att chefen under en begränsad period inte är ständigt närvarande är i verklig kris, låt vara att det handlar om tuffa ekonomiska tider.
Och, med eftertryck, ingen är oersättlig. Om något blir ogjort får det göras senare, eller av någon annan. Annars är det bara att gå tillbaka till gamla tider, när bara karlar med hemmafru kunde bli påtänkta för ledande poster där man minsann är så viktig att allt faller samman om man inte är där och upprätthåller universum.
Och till alla som nu snörper på munnen och muttrar att dom alltid anat att cheferna egentligen inte behövs vill jag säga så här: En bra chef ska alltid sträva till att i organisationen eliminera behovet av sig själv. Ju bättre en arbetsplats fungerar utan daglig handpåläggning, desto bättre jobb har chefen gjort. Om ledarskap handlar om detaljstyrning saknas både förtroende och självkänsla.
I idealfallet kan den tid som inte behöver läggas på detaljstyrning ägnas åt utveckling, och det är den bit som blir lidande om chefen är helt borta under en längre tid.
Arne och Sören, ha det bra med era barn, utan ett ögonblicks dåligt samvete. Och lantrådet Viveka Eriksson, tack för ett självklart beslut.
