DELA
© Nya Åland

Bra med kaxigt fackförbund för jämställda löner

Utvecklingen mot jämställda löner är inget expresståg, för att uttrycka det milt.
Inom landskapet, som är vår största arbetsgivare i kvinnodominerade branscher, har bara en sak hänt under de senaste tjugo åren, visserligen upprepade gånger.
Man har utrett. Och utrett. Och utrett. 2005 gjordes ett jättestort utredningsarbete, sen lades hela projektet ner med en axelryckning.
I varje utredning har man konstaterat detsamma. Kvinnors löner är lägre än mäns i motsvarande ställning, än mäns med liknande utbildning och ansvar. Inget politiskt parti vill säga annat än att detta är en viktig fråga. Alla vill väl. Alla har alltid velat väl. Ingen har fått något konkret till stånd.

Varför är det så? Nå, förklaringen är tämligen enkel. En förändring kostar mycket pengar. Kvinnors löner kan inte göras jämställda genom att man sänker männens löner, således behövs höjningar. Kännbara höjningar av lönenivåerna för stora personalgrupper, till exempel de sjuksköterskor som organiseras inom Tehy, blir dyrt. Rätt och rimligt, men dyrt. Och komplicerat förstås, när flera yrkesgrupper och -kategorier ställs mot varann.

Därför strandar arbetsgrupperna när man kommit så långt att man tydligt ser vad som borde göras.
För mindre grupper av anställda i kvinnodominerade låglönegrupper kan det räcka med gropjusteringara, för att kostnadsmassan ändå inte blir så stor, men icke så för sjuksköterskor, närvårade och avdelningsköterskor. De är för många, alltså blir de utan.

Vårdfacket Tehy har nu vägrat skriva på ett kollektivavtal som de andra facken på Åland godkänt, och väntar på en inbjudan från landskapet att återuppta förhandlingar. Man är inte nöjd med den diffusa och tidtabellslösa utredning som landskapsregeringen föreslår, men som de övriga facken gått med på.

Vilka är då kraven från Tehy? Just nu finns det inget konkret, inget man kan räkna på, men rimligen vill man ha en löneförhöjning, en plan för löneutveckling framöver och en rejäl jämförelse av lönenivåerna mellan yrkesgrupper, inte bara inom dem.

Den sittande landskapsregeringen Gunell ska snart sätta sin viktigaste budget, den som inför valåret ska etablera vad man åstadkommit och vad man inför valet vill sikta in sig på. Det finns förstås ett starkt tryck att visa på seriösa inbesparingar, men det är också bäddat för mer ideologiska markeringar.
Det är alltså inte så dåligt tänkt av Tehy att gräva ner hälarna i sanden just nu, när inga partier vill vara de som säger helt nej till lågavlönade livsviktiga kvinnor inom vården, eller lämna fältet fritt framför allt för Liberalerna att spela jämställdhetskortet i kommande valkampanj.

Till sakfrågan då. Är det rimligt att Tehy begär större löneförhöjningar för just sina medlemmar inom vården, och har landskapet som arbetsgivare råd med det. Är man osolidarisk med de övriga facken som redan skrivit på ett kollektivavtal som knappt ger några pengar alls?

På den första frågan är svaret självklart. De kvinnodominerade grupperna inom vården är lågavlönade, och det är inte stort mer än en undanflykt att det också finns andra än de som Tehy organiserar som har det sämre.
Har landskapet råd? Nja, det har man väl aldrig. Men man kan prioritera. Så illa är det inte att detta svängrum saknas helt. Det är viljan det hänger på, och trycket för förändring.

Vård eller Vårdö-bro?
Vård eller Finlands-kabel?
Vård eller renovering av lagtingshuset?

Självklart är det populistiskt och dumt att göra sådana jämförelser, men varför är det alltid självklart av högre kostnader för vårdpersonal är orimligt medan jättelika investeringar absolut måste göras?

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax