DELA

Bra med ideologisk färgbrytning ibland

När ni läser detta, ni som läser ledare, är tankarna redan förmodligen i det kommande valborgsfirandet. Nån gång på eftermiddagen stannar Åland, och mjödflaskorna och korven kommer fram.
Vårens ankomst, vårjakten, motorcykelparaden och det finländska arbetets dag ska firas. Så står det i kalendern. Eller, ja, åtminstone det där om arbetet.
På Åland, som i avsaknad av en klart definierad arbetarklass och stora industrier egentligen aldrig haft en stark valborgstradition, nöjer man sig med röda fanor, sång och ärtsoppa på en liten bit av Torggatan, mellan Lions loppmarknad och de parkerade motorcyklarna på torget. Inget demonstrationståg på många år, inga höjda nävar, knappt ens någon övertygande ilska i talen.
Det kan kanske kännas lite futtigt för dem som gillar de stora gesternas politik, de hårda motsättningarna och polariseringen mellan höger- och vänsterblock till exempel i svensk politik.
På det sättet är Åland mera som Finland. Pragmatismen vinner över ideologin, särskilt om man på det personliga planet får det att fungera, som med Lasse Wiklöf eller Camilla Gunell.
Och vackert så. Ett gemensamt, oglamoröst nötande är oftast att föredra framom stora tomma gester.

Ändock finns det fortfarande och något överraskande en stark underström på Åland av att betrakta vänsterpolitik och vänsterpolitiker som något mindre rumsrena, som farliga och revolutionära. De som får godkänt är de som så att säga sanerat sig rumsrena och nästan borgerliga, som förstår att föra sig i salongerna och helst bara pratar realpolitik.
De som mot förmodan pratar ideologi, klasskamp eller någon form av drastisk omfördelning i samhället hamnar i marginalen, förlöjligas och hånas. Ibland för att de kanske är plumpa och dumma, ibland för att de stryker så mothårs mot den (utan värdering) rådande borgerliga normen för hur man beter sig och vad man får säga.

Det tydligaste exemplet just nu är chefredaktör Niklas Lampis formidabla vendetta mot lagtingsman Igge Holmberg, vars avgång han nu krävt i ett flertal uttömmande ledare. Orsak: ironiska gliringar på Facebook om arvsmonarkin i Sverige, om avlidna tidigare premiärministern Margaret Thatcher samt en förkärlek för revolutionär vänsterparafernalia, typ t-skjortor och bildekaler.
Man darrar.

Detta är knappast saker som kommer att förändra världen, eller ens Åland. Det är inte helt okänt i världen utanför att man häcklar makthavare, levande och döda, och som vänster-propaganda räknat är det i klenaste laget för att komma ens över en svensk nyhetströskel.
Det finns, som i alla små samhällen, en stark norm för hur man ska vara och vad man får säga. Den normen bygger på Åland i allt väsentligt på en borgerlig identitet med starka rötter på landsbygden, och när den ifrågasätts i ord eller handling reagerar man inte bara med obehag, utan också fördömande, för ganska små saker.

Så, Niklas, skaffa dig ett sinne för humor.
Igge. Väx upp.

I övrigt kan det väl vara riktigt fräscht med folk som är tydliga med sin ideologi. Hellre en klar vänsterpropaganda än en ängslig rosa rodnad på samma gamla mittenpolitik. Hellre en tydlig borgerlig profil, än en moderat som försöker linda in högerpolitiken i sossevantar.
Det är väl inget att skämmas för att man börjar på olika ställen, bara man pratar med varann i mitten.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax