Bra med åländsk JK och slopad ”lex Gunnar”
Det var på tiden.
Det är inte alltid man känner för att ge rosor till makthavarna, men om nu landskapsregeringen gör allvar av planerna att dela upp tjänsten som förvaltningschef och dessutom avskaffar lex Gunnar, då är rosen på väg.
Och hur göra med avdelningschefernas medborgerliga rättigheter?
Det är sex år sedan lagen ändrades så att kanslichefen ersattes av en förvaltningschef. Motivet var litet lumpet, man vill bli av med den dåvarande kanslichefen. Samtidigt beslöts att förvaltningschefen sitter på politiskt förtroende och att avdelningscheferna inte får ställa upp i politiska val.
Ett politiskt förtroende kan man till nöds svälja. Det gäller ju att få tjänstemännen att arbeta i den riktning den sittande regeringen önskar, något som högsta chefen skall hålla ögonen på.
Men högsta chefen, förvaltningschefen, skall också, enligt nu gällande lag, tolka lagen och se till att de beslut politikerna fattar är lagliga. Där kan det bli knepigt. Om politikerna väldigt gärna vill genomföra någonting, som inte helt står i samklang med lagen, vad gör förvaltningschefen då? Tolkar lagen till regeringens fördel och sitter kvar eller säger som det är och får gå?
Den sortens situationer må inträffa sällan, men blotta risken visar att rättssäkerheten haltar. När lagen skrevs gjordes det på rikshåll jämförelse med justitiekansler, som definitivt inte förväntas böja sig för någon politisk vilja. En åländsk JK skall stå lika stark.
De stora partier som drev på lagändringen var centern och socialdemokraterna medan liberalerna och de obundna stod för motståndet. Nu talar det socialdemokratiska lantrådet Camilla Gunell gärna om en uppdelning av tjänsten i en politisk och en juridisk tjänsteman och verkar ha centern med sig.
Uppdelningen har redan gjorts, även om man säger att det är tillfälligt i väntan på en lagändring. Som permanentar uppdelningen. Har man nu kommit till insikt om att modellen inte var bra? Eller får man inte tag på någon som vill ha tjänsten på de gamla villkoren?
Oberoende av vilket så kan läget bara förbättras jämfört med dagens.
En annan intressant idé från Gunells sida är att avskaffa ersättarna i lagtinget. Saken har varit på tal till och från, men inte kommit längre än så.
I dag tar en ersättare plats i lagtinget när en ledamot blir minister. Fram till för ca 40 år sedan kunde man ha plats i såväl lagtinget som regeringen. Lagen kom till för att minska på framlidne politikern Gunnar Häggbloms makt. Den som vill kan se en likhet med hur förvaltningschefen skapades.
Nu pekar lantrådet på att man kan spara in sju lagtingsarvoden –förutsatt att alla ministrar plockas ur lagtinget – om de som sitter i regeringen behåller sina platser i lagtinget. Pengarna kunde gå till att avlöna politiska medhjälpare till ministrarna. Varför inte.
Som väljare slipper man också fundera på om ersättarna agerar av övertygelse eller mer ser om sitt eget hus, det vill säga agerar för att få sitta kvar så länge som möjligt. Regeringsombildningar är inte alltid populära i den kretsen.
Så återstår stadgandet att de högsta tjänstemännen inte får ställa upp i politiska val om de vill ha tjänsten kvar. Man kan förstå att långa perioder av vikarier på de högsta posterna inte är lyckat. Men inte är ett förbud lyckat, det heller.
När lagen stiftades gick Ålandsdelegationen emot den här biten. Högsta domstolen godkände, och presidenten avstod från veto, men med en anteckning i protokollet. Så här skrev Tarja Halonen:
”Med beaktande av landskapets Ålands självstyrande ställning och Högsta domstolens utlåtande i ärendet har jag beslutat att inte använda min vetorätt beträffande de nu föredragna landskapslagarna. Jag vill dock samtidigt att det skall antecknas i protokollet att de politiska rättigheterna är tryggade i Finlands grundlag och internationella fördrag som Finland förbundit sig att följa. Jag hoppas att också deras anda skall efterlevas i hela riket.”
Eller hur?
