DELA
© Nya Åland
Foto: Jonas Edsvik

Bordläggning löser inga problem

Om förhandlingarna om en ny självstyrelselag vore enkla skulle Ålandskommittén inte behövas. Att de svåraste förhandlingarna lämnas till sist är naturligt. Men det, Sannfinländarnas regeringsmedverkan och Finlands ekonomiska stapplande ska inte stoppa självstyrelsens utveckling.
Två parlament ska arbeta fram en ny, modern självstyrelselag. Arbetet har redan pågått i sju år. I nuläget ligger frågan hos den parlamentariska Ålandskommittén med medlemmar från både riksdagen och lagtinget. Den sista april 2017 ska den lämna ett lagförslag till statsrådet.

Tidningen Åland förespråkar på sin ledarsida att revideringen av den nya självstyrelselagen borde läggas på is med orden ”En paus i väntan på väderomslag i Helsingfors, både politiskt och ekonomiskt, skulle därför knappast vara särskilt dramatiskt.”

Tidningen Ålands chefredaktör slår också fast att det ”finns nu röster – exempelvis Nya Ålands ledarsida – som menar att tidtabeller ändå ska hållas och att man ska rusa in i mål, oavsett vad man får med sig.” (TÅ 28.11).

Det stämmer inte. Att den nya självstyrelselagen ska träda i kraft 2022 i samband med självstyrelsens 100-årsjubileum har inget egenvärde i sig. Tidtabellen för den nya självstyrelselagen är därför sekundär. Om det krävs mera tid för att ro i land en modern självstyrelselag som ger Åland en utvecklad självstyrelse är det definitivt värt det.

Däremot har Nya Åland på ledarplats förespråkat att Ålandskommittén ska fortsätta förhandla även om förhandlingarna inte är enkla. Att kasta in handduken nu är inget seriöst alternativ.

Problemet med bordläggningsargumenteringen är att den bygger på önsketänkande om att Finlands ekonomiska och politiska situation kommer att förändras fram till 2019.

Finlands ekonomi går fortfarande knaggligt. Exporten hackar och EU-kommissionen har nyligen prickat Finlands budgetförslag för nästa år. Någon omedelbar ekonomisk ljusning finns inte i sikte. Huruvida regeringens hårda högerpolitik ger mer klirr i kassan återstår att se.

Det finns ingenting som säger att Sannfinländarna inte sitter i nästa regering. Med tanke på vindarna i Europa vore det ingen överraskning om Sannfinländarna klarade av att klamra sig fast vid makten. Partiets opinionssiffror är visserligen under tio procent, men opinionsmätningar har slagit fel förut (ni minns Trumps presidentvalseger, Brexit, folkomröstningen om fredsavtalet i Colombia?). Och om Sannfinländarna sitter i nästa regering, ska revisionen skjutas upp ytterligare fyra år i väntan på ett politiskt väderomslag?

Nej, Ålandspolitiken får inte handla om vilka partier som sitter eller inte sitter i regeringen. Självstyrelsen måste klara av att navigera i ett nytt politiskt landskap även om vindarna är besvärliga.

Tonläget i den åländska landskapsregeringen har varit högt gentemot regeringen i Helsingfors. Det är viktigt att kunna markera som i fallet med då riksregeringen ensidigt bröt överenskommelsen om vindkraftstödet. Men man måste också klara av att återgå till ett normalläge om man inte vill försämra relationen på längre sikt. Efter att Sipilä drog tillbaka det utlovade vindkraftsstödet har relationen mellan riket och Åland inte normaliseras. Besvikelserna har tvärtom blivit flera.

Ett av problemen är att Ålandsminister Anne Berner inte backats upp av Sipiläs regering i den Ålandspolitik hon velat föra, utan blivit överkörd. Ett annat är att landskapsregeringen verkar ha blivit tagen på sängen med vad den planerade vårdreformen betyder för Ålands del. Landskapsregeringen talade om kontinentalplattor som flyttar på sig i början av året. Men faktum är att vårdreformsplanerna i riket pågått i flera år innan det. Planerna har förvisso ändrats, men att Åland påverkas i någon grad borde ha gått att förutse tidigare.

Sipilä behöver å sin sida visa att det inte är Sannfinländarna som styr regeringens Ålandspolitik. Det gör han bäst genom att sträva efter en lösning på vårdreformen som inkräktar så lite som möjligt på den åländska självstyrelsen. Att endast kompensera kommunernas ekonomiska bortfall räcker inte eftersom det inte handlar om ekonomi utan om ett intrång i självstyrelsen om reformen förverkligas i sin nuvarande form. Sipilä bör visa att regeringen respekterar självstyrelsen.