Bordläggning för att plåstra ihop regeringen
Vad var det som hände i lagtinget i onsdags, egentligen?
I behandlingen av gymnasiereformen gick man från idel lovord om väl utfört arbete i kulturutskottet till bordläggning och rynkade pannor, och det över en mycket liten detalj i en stor lagframställning.
Det frågan gäller, i sak, är vem som ska utnämna ledande tjänstemän inom det framtida Ålands gymnasium. Enligt framställningen ska det vara landskapsregeringen. Efter behandling och omröstning i kulturutskottet föreslås att det är styrelsen som utnämner cheferna.
Utbildningsminister Britt Lundberg (C) sade i lagtingsdebatten att båda sätten fungerar, och att det för henne inte är en stor fråga. I utskottet röstade Runar Karlsson (C) för en förändring, medan de två liberala utskottsmedlemmarna ville stå fast vid landskapsregeringens ursprungliga förslag.
Här finns två frågor hoptvinnade, sakfrågan och prestigefrågan.
Sakfrågan är faktiskt inte av avgörande betydelse, särskilt inte i relation till helheten, en viktig och brådskande skolreform som genom ett gediget och ovanligt prestigelöst arbete i utskottet baxats fram till ett nära nog enigt lagting. Så är faktiskt inte fallet med många stora reformer.
Det man kan tänka sig är att det under en inledande period, innan en styrelse tillsatts och blivit varm i kläderna kan vara mer ändamålsenligt med landskapsregeringen som ytterst ansvarig. Kanske. Även kring det går det att komma på enkla sätt, om viljan finns.
När Ålands gymnasium kommit igång och inlett sitt arbete är det helt klart bättre om styrelsen har utnämningsmakten i sin hand. Den som ska styra och ansvara bör också ha beslutande- och tillsättandemakten, inte en landskapsregering som ibland kan vara benägen att se möjligheten till en politiskt önskvärd tillsättning, oberoende av vilken regering som sitter vid makten.
Prestigefrågan tycks mera laddad. Genom sitt agerande gick Centern ifrån praxis att eniga beslut från landskapsregeringen håller, om inte en förändring överenskoms mellan regeringspartierna. Det är inte första gången Center-gruppen eller någon centerledamot kör sitt eget race, och det har uppenbarligen Liberalerna tröttnat på.
Kanske passade det särskilt bra att näpsa Centern nu, när det är en centerministers lagförslag som diskuteras, även om Britt Lundberg själv tycker att utskottets förändring är ok.
Att regeringssamarbetet gnisslar är inte konstigt. Det gör det alltid, med alla regeringar, mer ju närmare ett val man kommer. Åländsk Center har alltid varit mästare på att positionera sig rätt inför kommande allianser, och det är precis det spelet man spelar nu.
Frågan är vad Liberalerna vinner på detta, annat än att de får markera revir. Gymnasiereformen är viktig, det brådskar att få den klar, och själva sakfrågan är av underordnad betydelse i relation till helheten.
Kanske kokar det hela ner till Olof Erlands ilskna fråga om inte en enig landskapsregering och ett regeringssamarbete är viktigare än ett utskottsbetänkande. Och centerns gruppordförande Gun Carlsons (C) försök att genom en diplomatisk bordläggning plåstra ihop detsamma.
Där är pudelns kärna, inte i frågan om vem som ska tillsätta chefer inom Ålands gymnasium.
