Bok och bildning hör inte ihop på Åland
Varför ska man läsa böcker?
Svaret på den frågan verkar åtminstone inte Ålands utbildningsbyrå ha.
Det är lördag kväll, allhelgona. Till godnattsaga läser pappan ”Adjö, herr Muffin”. Boken handlar om ett marsvin som dör, och på sista sidan är både pappan och barnet lite tjocka i rösten.
Lässtunden utmynnar i en timslång diskussion om döden. Om varför man dör, och vad som händer sen, och om barnet ska dö. Det är stora frågor, icke dess mindre måste de behandlas. Utan boken hade pappan inte kommit in på ämnet, för döden är, tack och lov, sällan ”på tal om” med en sexåring.
Eller ta den här:
Familjen får ett handikappat barn. Storasyster går på dagis och personalen beger sig till biblioteket och lånar böcker som handlar om familjer och barn som lever med handikapp.
De böckerna lyssnar alla till under samlingen, och det som storasyster upplever blir normalt. Hennes liv är något det skrivs böcker om.
Det finns undersökningar som visar att högläsning främjar både läsförståelse och språkinlärning och dessutom ökar empatiförmågan hos barnet.
Det är de hårda argumenten, nyttoaspekten. Det är de argumenten som dras fram varje gång brist på pengar hotar lässatsningar.
Nyttoargumenten verkar aldrig räcka. Det spelar ingen roll hur mycket forskare bevisar att barns skolprestationer hänger ihop med högläsning. Skit samma, tänker de som fördelar pengarna, och investerar i digital agendor.
Kanske är det dags att lägga de hårda argumenten åt sidan.
Kanske är det dags att säga som det är: böckernas bästa funktion är att funktionen inte är mätbard och hård. Det bästa med böcker är närheten, gemenskapen, identifikationen, oron och ron, upplevelsen och den svindlande vissheten om andra världar än den konkreta.
Böckernas bidrag till världen är inte ekonomiskt mätbara, utan mycket mer än så. Böcker fyller allt vad den verkliga världen brister i.
Barn som inte kan läsa behöver någon som introducerar den fantastiska värld som böckerna utgör.
Barn som kan läsa behöver gemenskap med vuxna i samma fantastiska värld.
Högläsning kostar ingenting, men att få högläsningsanalfabeter att förstå, verkar kräva en viss samhällelig insats.
Förra hösten låg Åland i framkant vad gäller lässatsningar.
Elspeth Randelin tillträdde som Ålands första samordnare för läsfrämjande insatser. Målet var att få igång en process där barn, föräldrar och lärare pratar och läser tillsammans.
Nu ska projektet avslutas. Utbildningsbyrån uppger att pengarna är slut men att man ändå fortsättningsvis vill satsa på läsbefrämjande insatser.
Vad kan rimligen vara billigare än en projektledare anställd på halvtid?
När projektledaren dessutom är så brinnande som Elspeth Randelin, måste man inse att det blir mycket lässatsning för pengarna.
Vad ska utbildningsbyrån satsa på som både är billigare och bättre, än en läsambassadör? Vilket projekt ska inspirera elever, lärare och föräldrar till att högläsa mer? Nej, det projektet finns inte.
Är det inte lika bra att säga som det är: högläsning är inget vi på utbildningsbyrån prioriterar.
För det är ju det som indragningen av projektet betyder.
