DELA
© Nya Åland

Blanda inte ihop sport och politik

Om två år hålls ishockey-VM i Vitryssland, Europas värsta diktatur. Trycket är hårt på hockeyns ledare att flytta mästerskapet. Men ska idrott politiseras?
I går avslutades ishockey-VM i Hartwall Areena. Om två år hålls samma mästerskap i Vitryssland, Europas värsta diktatur och ett land som ständigt bryter mot de mänskliga rättigheterna. Landets president, Aleksandr Lukasjenko, styr med järnhand.
Det har lett till en hetsig debatt där många tyckare menar att Internationella Ishockeyförbundet (IIHF) borde ta beslutet att flytta VM 2014 under sin kongress i Helsingfors.

Naturligtvis var det ett dåligt beslut av IIHF att tilldela Vitryssland VM, och på det viset ge diktatorn Lukasjenko den pr som mästerskapet innebär. Å andra sidan tillåts Vitryssland delta i årets VM, liksom i alla andra års mästerskap. Varför ska man få vara med, men inte arrangera?
På en annan nivå måste diskussionen också handla om huruvida sport ska användas som politiskt påtryckningsmedel. Ofta när mästerskap av allehanda slag ska avgöras i länder där demokrati och mänskliga rättigheter skymfas kommer protesterna och kraven på bojkott. Det hände när Kina tilldelades OS, det hände när Qatar tilldelades fotbolls-VM 2020, det händer inför sommarens EM i fotboll i Polen och Ukraina.
Invändningarna mot invändningarna är främst två: Bojkotter stänger bara det aktuella landet från influenser från den fria världen, men framför allt ska man inte tala med kluven tunga.
Det senare kan låta märkligt, men långt ifrån lika märkligt som att det är sporten som ska bära ansvaret för att göra dåliga länder bra. När samarbeten med diktaturer ger pengar, däremot, då hörs det knappt några protester.
Ta OS i Peking som exempel. Det höjdes röster lite varstans för att europeiska OS-trupper borde bojkotta spelen eftersom Kina konsekvent förvägrar sin befolkning mänskliga rättigheter. Men hur många protester från riksdagsledamöter och höga partiföreträdare har hörts när Ericsson, Nokia eller något annat storföretag etablerat sig i Mittens rike?
När det finns pengar att hämta, då är det tyst. Men när idrottskvinnor och -män ska mäta sina krafter, då plötsligt växer ett samvete fram.

Idrotten ska inte blandas ihop med politik. Politiska beslut ska fattas i parlament, inte påtvingas enskilda idrottsutövare eller förbund. Vill politiker avbryta alla förbindelser med Vitryssland, Ukraina eller Kina, gör så och sportfolket kommer att följa de riktlinjer som läggs upp. Men undvik inte det egna ansvaret genom att kräva annat av idrottsutövarna.
Allt fungerar inte som det ska i idrottens värld, det är sant, men dess fristående är ändå värt att värna. Jag lånar ett citat från Dagens Nyheters sportkrönikör, Johan Esk:
”Idrottsvärlden kan ses som en familj. En klart dysfunktionell familj, men trots allt en familj där den stora poängen är att alla från alla hörn ska ges samma möjligheter. En klart naiv tanke, men trots allt en vacker tanke värd att vårda.”

Låt idrotten vara idrott och politik politik.


Jonas Bladh