Bistra ekonomiska realiteter för hela fraktsjöfarten
Nu gnisslar det, precis som i skrovet på ett fraktfartyg vid kaj. Man kan höra det ibland om man promenerar längs strandpromenaden i Västra hamnen, där de lastfartyg som ligger upplagda väntar på bättre tider.
Nu blir det inga bättre tider för m/s Transporter, m/s Express, m/s Trader och m/s Baltic Excellent, åtminstone inte i Eckerö Shippings regi.
Bristen på frakter, de höga oljepriserna och överkapaciteten på fartyg knäckte den här kamelens rygg, och det är dessvärre knappast det enda rederi som tvingas ge loppet kört.
Det är många branscher som går igenom tuffa omställningar just nu. En av dem är skogsindustrin, vars efterfrågan dramatiskt sjunkit, och fortsätter att sjunka. Innan man hittat vägen framåt igen för en råvara som med all säkerhet har framtiden för sig, kommer det ännu sämre tider. När skogsindustrin hittat lösningen är det knappast med de gamla fartygen byggda för att frakta papper som transporten ska ske.
Enligt arbetstagarsidan borde rederiet ha satsat en del av de vinster som ägarna tidigare plockat ur bolaget på svavelrening, så att åtminstone de nyare båtarna kunnat vara konkurrenskraftiga i Östersjö-trafiken efter införandet av svaveldirektivet 2015.
Det är kanske där som det största problemet ligger. De nya svaveldirektiven kommer att betyda både betydande investeringar och höjda kostnader för både frakt- och passagerarsjöfarten. Det finns ännu inga givna lösningar för hur det blir mest ekonomiskt att driva fram framtidens fartyg, och det är orimligt att investera i ny teknik för mer än ett gammalt fartyg är värt.
För miljön är det nödvändigt att minska utsläppen, politiskt har man baxat svaveldirektiven i mål, men ekonomiskt har vi ännu inte sett konsekvenserna av det.
Kanske är det då skäl att påminna om att ägare till rederier och andra vinstdrivande företag först och främst tänker på vinsten, och om de inte kan räkna hem en investering ens på lång sikt, då blir den inte av.
Eckerö Shipping säljer bort sina fartyg för att de inte tror på en framtida lönsamhet, och då spelar 80-talet arbetsplatser faktiskt ingen roll.
Vill man kalla det ett högre mål att säkra företagets överlevnad så kan man göra det. Självklart kan inget företag göra förluster i åratal, och givetvis ska man inte sätta pengar på något man tror blir en förlustaffär.
Vill man fokusera på det negativa kan man utan att ljuga konstatera att rederiet och dess ägare under många år förtjänat bra med pengar på sina fraktfartyg, att man haft en lojal och arbetsam personal, och att den lojaliteten i slutändan inte betyder någonting gentemot den bistra ekonomiska verkligheten.
