Billig privat färjtrafik är möjlig bara med lägre löner
– Det måste antingen vara en total privatisering eller ingen alls. Den nya trafikplanen skall ju vara klar innan årets slut, och där kommer vi att ta upp hur sådant här skall skötas i framtiden.
Så sade dåvarande och nuvarande trafikministern Runar Karlsson (c) år 2001. Antingen total privatisering eller ingen alls.
På lantrådskaffet i onsdags lät det precis tvärtom. Man skall undersöka att lägga ut driften av färjorna på privata entreprenörer. Men landskapet skall äga färjorna.
Runar Karlsson har också haft en vision om att bara de två huvudlinjerna, norra och södra, skall vara kvar i landskapets regi och resten skötas privat.
Det har hänt saker och ting sedan 2001. Så har till exempel tunneln till Föglö ryckt bra många steg närmare, även om vi ännu inte vet om den kan byggas. Byggs den så påverkar det den framtida färjtrafiken. Men utan färjor klarar sig skärgården inte. Och där kan situationen inte vara så väldigt annorlunda jämfört med för sex år sedan. Om halvprivatiseringen var en dålig modell då, varför skulle den vara bättre nu?
Man kan tänka sig olika svar på varför det har svängt. Den stora frågan är var i skärgården man hittar en eller flera entreprenörer som har kapital nog att lösa in en eller flera av landskapets färjor och ta över trafiken.
Om den som tar över trafiken också skall hålla sig med egna fartyg så blir urvalet försvinnande litet. Eller så kommer anbuden bortifrån, och då går skärgården miste om arbetsplatser. Även om skärgårdstrafiken inte är en social inrättning så kan man inte bortse från sysselsättningen. Vilket Runar Karlsson pekar på.
Av referatet från presskaffet att döma är trafikministern inte entusiastisk över planerna. Man förstår det mot bakgrund av vad han tidigare har sagt.
Den som däremot är mycket entusiastisk är näringsminister Jörgen Strand (FS). Det har han alltid varit. För honom spelar det mindre roll vilka som jobbar ombord så länge trafiken kan skötas till rimliga kostnader. Trafik behövs för ett fungerande samhälls- och näringsliv i skärgården. Och Strand vill med privatiseringen skapa entreprenörsanda i skärgården.
Lyckas det inte så för skärgården skylla sig själv?
Än så länge handlar det om en utredning, men erfarenheterna är inte uppmuntrande.
Grisslan på tvärgående linjen sköttes i privat regi i många år. Det var inte enkelt. Det var ständiga diskussioner, ibland svåra konflikter, om vem som skulle betala vad. Vad en reparation på varvet orsakad av normalt slitage, som landskapet skulle stå för, eller slarv, som entreprenören skulle betala?
Hur skall den sortens konflikter undvikas framöver? Går allt att sätta till pappers?
För ett par år sen beslöt landskapsregeringen att inte ge ut Björköfärjan på entreprenad. Intresset var för litet och inbesparingen ingen alls. Det finns nämligen anställda på alla färjor och de kan inte kastas ut för att färjan ges till någon annan. Den kostnaden skall också räknas in.
Ett förslag att bjuda ut Prästötrafiken och trafiken till Simskäla drogs tillbaka av dåvarande trafikministern Tuula Mattsson (lib), som inte trodde på idén.
Det har alltså varit till och från under årens lopp. Men för att privatisering skall lyckas så måste det finnas konkurrens. Hittills har det varit tunt på den fronten. Det är i stort sett bara ett bolag som har resurser att bjuda på trafiken och det hela har utvecklats till något av ett privat monopol. Men då har det krävts att man har egna fartyg på de aktuella linjerna.
Det kanske är lättare att få ihop ett arbetsglatt gäng om landskapet håller med fartyg. Men idén är fortfarande att det skall finnas konkurrens, att intresserade entreprenörer tävlar om att bjuda under varann så att trafiken kan vara minst lika bra som förut men till ett väsentligt lägre pris.
Vad det i slutändan handlar om är att lönerna ombord skall ner.
