Bilder av mannen som inte väjer för det vardagliga
Gå och se ”Han i hennes ögon” på Ålands museum. Man blir glad, och den väcker frågor.
I lördags var det öppning och vernissage för en ny utställning på Ålands museum/Ålands konstmuseum. Fotografen Britt-Marie Trensmars projekt ”Han i hennes ögon” har resulterat i en utställning med karlar, karlar och mera karlar. De fyller hela stora utställningssalarna och dessutom två bildspel med bilder på män mitt i sina liv.
Utställningen öppnades av författaren Unni Drougge, känd för att i sitt författarskap vika ut sina relationer och sina före detta män som verkligen inte visat sig vara några trevliga bekantskaper.
”Varför ska jag, som råkat ut för så många svin till karlar, öppna den här utställningen”, frågade Unni Drougge. Hon kom till svaret att hon kanske ändå, just på grund av sina erfarenheter, kunde se dessa bilder av honom i hennes ögon inte som alternativ, utan som norm.
Hon vände sig uttryckligen emot att beskriva utställningen som alternativa bilder på mannen, eftersom det som visas är de vanliga karlarna, sedda genom de kvinnors ögon som älskar dem.
I reklamvärlden, i skönhetsvärlden, i filmvärlden finns en skönbild av mannen, ett ideal som begränsar män till en machoroll de flesta inte ens vill uppfylla. I ”Han i hennes ögon” finns något annat, men faktiskt inte precis ett alternativ, utan den verklighet som ligger under problematiseringarna.
I den verkligheten bor vi alla, män och kvinnor, med våra personliga brister och tillkortakommanden, men också med våra goda egenskaper, vår vilja att vara föräldrar, äkta makar, systrar och bröder på sjysst sätt, att helt enkelt vara goda människor.
Det utställningen i all sin enkelhet visar, är att människan, mannen och kvinnan, också kan vara sin goda vilja, att man lika lite som att vara begränsad till sitt kön behöver bli begränsad och sedd bara för sina sämsta sidor.
Det finns en bild i utställningen av en yngre, något stadig man som sitter med ryggen mot betraktaren, naken, med benen i vattnet. Bilden är svartvit, tagen så att vattnet ser ut som en böljande metall. Kroppen är så lite förställd som det går att vara. Han bara sitter där, utan att bli dömd eller döma, med några bristningar i huden som liknar dem som kvinnor får under graviditeten. Han är inte vacker, och försöker inte vara det, men man ser att just då är han älskad.
Som helhet kan ”Han i hennes ögon” kännas lite tam och snäll, och det är just därför utställningen är så bra. För en gångs skull finns det licens för kvinnor att visa både det de ser och det de uppskattar hos männen i sina liv. För en gångs skull slipper man både de riktiga svinen och glansbildskarlarna med sina sneda leenden och svällande muskler – dessa bilder som egentligen är två sidor av samma mynt. Äntligen träder han fram som kan vara fiskarkompis och arbetskamrat, vårdare till din gamla mamma, som kan sitta sällskapligt tyst eller gapskratta, som kan älskas, inte trots sina fel och brister, utan med dem.
Det intressanta, särskilt med tanke på dem som vill se feminismen som en manshatande och exklusiv rörelse, är att också denna utställning och denna diskussion kommer växer ur feministers önskan att se bredare och mer mångfacetterat på mannen.
