DELA
© Nya Åland

Berättandet är den enda sanningen

Vad är sant? Är det ens en viktigt fråga? Det och mycket mer fick man fundera på under årets litteraturdagar i Mariehamn.
Årets litteraturdagar kretsade kring sanning och historieskrivning, och resulterade i många intressanta, tankväckande diskussioner. En av dem leddes av Janne Holmén, numera historiker vid Uppsala universitet, tillsammans med sång- och dansmannen och populärhistorikern Herman Lindqvist och författaren Therese Österlind.
En av de teman som togs upp i en väl sammanhållen diskussion var huruvida man får kolonisera en faktisk historisk person med fiktion som kanske till alla delar inte är korrekt, som bryter mot ett eller annat historiskt vederlagt och där man i romanform spekulerar kring motiv och konsekvenser som man kanske inte kan veta något om.
Herman Lindqvist var bestämt av den åsikten att det får man inte göra, särskilt inte om det blir fel och irriterande för den historisk insatte med faktafel. En konstig paradox det, med tanke på den övertygelse som genomsyrade flera diskussioner under litteraturdagarna, att historien omtolkas och skrivs om av varje ny generation som söker förståelse för sin tid och sina problem i det som varit.

Under samma litteraturdagar deltog författaren Sanna Tahvanainen, som skrivit en bok om drottning Victoria, där hon helt frankt lämnat bort hennes besatthet för hundar, för att hon tyckte att den biten var ointressant. Den historiska biografin, en hel stor genre, har i alla tider sysslat med allt från rena hagiografier av döda härskare till kritiska granskningar av sådant som i samtiden inte kunde sägas.
Kanske kan man rentav säga att den moderna historieforskningen vuxit fram ur de väldigt välfriserade berättelser om kungar, drottningar och adel som de som makten och pengarna hade lät skriva och måla.

Då är det väl närmast en plikt för den historiskt intresserade att vara med och dekonstruera dessa historiska personer, eller kanske berättelserna om dem. Precis som när det gäller vår moderna tids adel, kändisarna, är berättelserna om dem förstås inte detsamma som individerna och privatpersonerna eller ens de faktiska händelserna, utan hur de speglar våra behov och våra tolkningar. Vi behöver berättelserna, och i själva berättelsen finns svaret på så många frågor.

Varför just nu? Vem? Vilka delar av kändisarnas liv är vi intresserade av, både i historia och nutid? Varför är vi det?
Förvisso finns det historiska fakta, men hur vi förstår dem och vilken vikt vi tillmäter dem varierar hela tiden.
Ta till exempel Lena Sundströms fascinerande Spår, om avvisningen av två egyptier från Bromma flygplats år 2001, som visar hur historien blir i det närmaste obegriplig redan i realtid, eftersom allt som händer påverkas av olika saker och förstås på olika sätt av olika människor.

Sanning, det var ett bra tema för Litteraturdagarna. Slutsatsen är: det finns ingen. Eller att det finns flera miljoner sanningar som i bästa fall liknar varann lite grann, och att detta är stoffet för ett oändligt berättelser och att berättandet är det sant mänskliga, från lägerelden och framåt.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax