DELA
© Nya Åland

Behöver fläskberget ett eget politisk parti?

På Åland bor i runda tal 5.000 personer som är 65 år eller mer. Det är 18 procent av befolkningen. Nästan en femtedel.
Om man ser till dem som har rösträtt kommer vi upp i över 20 procent för pensionärerna och mer än det, eftersom alla inte väntar till 65 år med att gå i pension.
I riksdagsvalet nyligen fick sannfinländarna en femtedel av rösterna och omedelbart ansågs det att partiet skulle sitta med i regeringen. Ett parti med 20 procents understöd kan inte direkt jämföras med en befolkningsgrupp av motsvarande storlek. Men gruppen finns. Har den något inflytande? Borde den ha inflytande och i så fall på vilka frågor?
(S)-seniorerna på Åland diskuterade nyligen vem som bäst tar tillvara pensionärernas intressen. Inbjuden talare och idéspruta var ambassadör Ralf Friberg, själv aktiv socialdemokrat och 65 sedan tio år.Friberg citerade förra svenska finansministern Per Nuder, som kallat pensionärerna ett ”fläskberg” som de yngre måste rulla framför sig. Det låter inte väldigt tryggt. Borde pensionärerna bilda eget parti för att få gehör för frågor som är viktiga för äldre?

I den här gruppen blev svaret nej. Dels är pensionärer ingen enhetlig grupp. Det finns rika och fattiga, friska och sjuka, det är fullkomligt klart att behoven skiljer sig åt. Dels har det gjorts försök, misslyckade sådana, med pensionärspartier. Pensionärer röstar inte på pensionärer utan på yngre förmågor, uppenbarligen med tanken att de unga och aktiva kan åstadkomma mer.
I många år har det talats om pensionsbomben och hur tungt det blir för de unga att försörja oss alla. Vi är där nu. De stora årskullarna går, vilket ger jobb på en ansträngd marknad. Men det kostar. De pensionspremier som 65 -arna har betalat in under årens lopp räcker inte långt, i all synnerhet som folk numera lever allt längre. Det kan låta cyniskt, men ser man till antalet pensionärer, pengarna som skall betalas ut och hur få som skall skrapa ihop pengarna – enbart den biten – så är pensionärerna en belastning.
Att det utan pensionärer inte skulle finnas yngre generationer hamnar i skymundan ibland.

Men åter till ”fläskbergspartiet”. Vad skulle vara dess uppgift?
En helt klar uppgift är att hålla koll på pensionerna, så de inte släpar efter löneutvecklingen i landet, inte för mycket. Pensionen är inte en allmosa, som kan vara större eller mindre, beroende på vad samhället har råd med.
En annan och väldigt viktig uppgift är att få upp nivån på åldringsvården. Förståelse finns också i yngre grupper, men den kommer fullt ut först i mogen ålder, när ens gamla föräldrar blir beroende av vården.
När man är sängliggande, med blöjor som skall bytas och får puréad mat som är kall innan man hinner få den i sig, då skall det mycket till för att värdigheten inte åker ut med den använda blöjan. Det behövs personal som är motiverad, som har tid, som orkar. Och det kostar.
Hur många partier har kandidater som vill satsa på det? Behövs det ett pensionärsparti för att driva de riktigt gamlas intressen?

Det finns politiker som anser att alla gamla skall betala lika mycket för vården, det vill säga lika litet som den som har lägsta pensionen. Vilken nivå vill de ha på åldringsvården? Enda orsaken till att de riktigt gamla, de som inte längre flyttar hem från institutionen, inte skall betala efter förmåga, det är att släkten skall få ärva.
Det om någonting är cyniskt. Att arvet är viktigare än hur de gamla har det.
Eller hur var det tänkt?

Ett pensionärsparti är knappast lösningen. Men frågorna ovan är minst lika viktiga som golfbanor och självstyrelsens utveckling. De skall ha rum sida vid sida i debatten.
Låt inte partierna komma undan med vaga löften om att man gör vad man kan. Kräv konkreta svar på vad man kan.
Sen är det upp till var och en hur man röstar. Det är fyra månader till valet.

Harriet Tuominen