DELA
© Nya Åland

Bättre att gråta hjälplöst än att inte bry sig alls

Cyniska och trötta har vi människor blivit av all information som finns på bara ett musklicks avstånd. Det borde vi inte vara.
Ibland kan man känna sig fullkomligt hjälplös och totalt skyldig till något man inte över huvud taget medverkat till. Sådant drabbar mitt världssamvete ibland.
Ta konflikten i Darfur till exempel. Handen på hjärtat – hur många vet vad den handlar om? Hur många får annat än en vag känsla av katastrof och lidande, ogripbart och obegripligt. Ändå handlar det ju inte om en konflikt det finns oändligt med information om på ett musklicks avstånd.

Låt mig påminna: Uppskattningsvis 400.000 döda. Uppskattningsvis 2 miljoner på flykt. Våldtäkter, mord, övergrepp, nedbrända byar. Svält. Allt detta som vi hört och sett så många gånger förut, och som så borde gå att stoppa.
Alla dessa arméer vi har, till ingen nytta. Alla dessa flygplan och fältsjukhus och tanks och minor, och så förmår vi ändå inte skydda kvinnor, barn och gamla, vanliga civila människor, från att brutalt drivas från sina hem och förnedras. Det enda vi kan säga är att vi, världen, med alla våra organisationer och resurser och institutioner och politiker har gjort det igen.

Vi har än en gång lyckats med att misslyckas förhindra en humanitär katastrof som kunde förutspås på långt håll. Medan världen grälat om huruvida konflikten i Darfur fyller kriterierna för att kallas folkmord så har uppskattningsvis 400.000 människor dött.
Det är kanske detta ”uppskattningsvis” som är det mest hjärtskärande, när man riktigt börjar tänka efter. Detta uppskattningsvis räknar in att människor har mördats och begravts utan spår, att små barn dött och lämnats vid vägkanten, att ingen kan hålla räkning på det som sker i flyktinglägrens myller av mänsklig misär.

Vad är det med oss människor som gör att vi kan leva med att sånt sker, och ändå vara lyckliga och sorglösa? Det kan åtminstone jag.
Det är bara när det riktigt kniper, när man tvingar sig ansikte mot ansikte med det bedårande gulliga chokladbruna barnet som ligger och dör i en diarré som lätt kunde botas, som gråten tjocknar i halsen. Men samtidigt som jag frammanar åtminstone en liten känslomässig reaktion i mitt cyniska inre är jag full medveten om att den går att glömma i nästa stund, att det är en i högsta grad frivillig reaktion som jag när som helst kan bortse ifrån.

Kanske var det lättare att känna något förr, när man inte dagligen och stundligen konfronterades med information om saker från världens alla hörn som man borde reagera på men känner sig fullkomligt maktlös inför. Kanske var det lättare då att känna att man gjorde en insats om man gav pengar till Röda korset.
I dag vet vi ju egentligen alla att det krävs mycket större förändringar, globalt och ekonomiskt, än vad en liten katastroffond kan göra. All denna kunskap har inte gett oss kraft och mod att handla. Den har i stället gjort oss förlamade och cyniska, inåtvända i våra egna bekväma liv.

Sanningen är, precis som den alltid varit, att varje förspillt liv är ett brott mot mänskligheten. Varje svältande barn som dör med buken tom och utspänd kunde ha varit den som räddat världen, den som skrivit stor poesi eller drivit fram förändringar. Så mycket förlorar vi, hela tiden, hela tiden.
Det är inget man ska stå ut med.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax