DELA
© Nya Åland

Barnen skriker hora – och det är vårt fel

Skällsorden mellan ungdomar blir allt grövre. För att komma ur den onda spiralen måste vi vuxna ta ansvar.
I måndagens Nya Åland mötte vi Malin Gustavsson, jämställdhetsintegrerare vid Folkhälsan. Hon reser till finlandssvenska och åländska skolor för att utbilda skolpersonalen i hur man bäst arbetar förebyggande mot sexuella trakasserier och könsmobbning.
Det är ett viktigt arbete Gustavsson utför, men ett fattigdomsbevis för vårt samhälle att det behövs. Och det finns bara en grupp som kan hållas ansvariga för att behovet finns: vi män.
Samhället är uppbyggt efter hierarkin att männen sätter reglerna. Vi sitter på flest tunga poster i samhället, vi tjänar mest, vi hörs mest. Dessvärre är vi inte speciellt bra på att ta det ansvar som all den makten ger oss. Vi är usla på att dela med oss av makten – titta bara på hur könsfördelningen ser ut i bolagsstyrelserna i hela Norden, som ändå anses som världens mest jämställda region.
Men framför allt är det vi män som måste föregå med gott exempel för kommande generationer. Att det skriks ”hora” och ”bög” i skolkorridorerna beror ju inte på att det är skolungdomarna som uppfunnit de orden. De har hört det någon annanstans. Till exempel av en vuxen man.

Står man på en idrottsläktare tar det inte lång tid innan de kommer, okvädingsorden. De är sagda i stridens hetta, och naturligtvis menar ingen att någon spelare är bög eller att domaren är en hora. Men det är så det skriks. Brevid sitter barnen.
I Sverige talas ofta om att barnfamiljerna inte längre vill gå på fotboll för allt våld som förekommer i huliganbråk. Minst lika illa är det med språkbruket och nyfikna barnaöron. På många matcher är det inte på den förväntade klacksektionen som tongångarna är värst, utan från ”gubbhyllan”, där vanliga hederliga män i medelåldern helt tappar besinningen och kontrollen över tungan.

Malin Gustavsson ger flera skrämmande exempel på hur kvinnor görs till ansvariga för brott de utsätts för, till exempel när de dricker. Det normaliserar en bild av att flickor måste ta ansvar, medan pojkarna – som är de som våldtar! – inte hålls ansvariga för att de dricker så mycket att spärrarna släpper.
Frågan är hur det blev så här i samhället. I årtusenden har vi utvecklats och förfinat våra vanor och vårt sätt. Nu verkar det gå åt andra hållet. Att kliva på den svagare, eller att som grupp utnyttja gruppens styrka mot den ensamma, har blivit legio.
”Det är inte alls bara skolans ansvar att jobba förebyggande, det krävs en by för att uppfostra ett barn”, säger Malin Gustavsson klokt.
Men i dagens stressade samhälle ställer allt för många kravet att skola/dagis/fritids, eller vad det nu vara månde, ska ta ansvar för deras barn. Där ligger nyckeln. Om vi ägnar våra barn den tid de förtjänar, och föregår med gott exempel kommer samhällsutvecklingen komma på rätt köl igen.
Fortsätter vi som nu, och stressar mer, negligerar ungarna, tar ut våra frustrationer på idrottsmän och kvinnor inför barnaöron och beter oss på ett sådant sätt som vi inte vill att andra ska bete sig mot oss, då kommer samhället att bli än kallare.

Jonas Bladh

jonas.bladh@nyan.ax