DELA
© Nya Åland

Bäddat för jämnare partifält efter valet

Ett steg framåt för Moderaterna och steg bakåt för Liberalerna när Åke Mattsson byter parti.
Ett streck i räkningen för Liberalerna blev det när Åke Mattsson lämnar partiet för Moderaterna.
Å andra sidan har Mattsson länge suttit som en lös tand i det liberala garnityret – ofta lite på tvärs, ofta missnöjd, ofta otålig med att hans hjärtefrågor inte fått det utrymme han önskat i partiets arbete.
Åke Mattsson fick många röster i det förra valet, uttryckligen för sitt engagemang för drog- och ungdomsfrågor, något som då var föremål för både livlig debatt och stort engagemang från en rad politiker förutom Åke Mattsson.
Just nu finns det andra frågor som har högre prioritet, och det återstår att se om Mattsson hittar sina väljare även när drogdebatten (tillfälligt) har svalnat.

För liberalerna accentueras dock problemet med att flera röstmagneter från det förra succévalet nu aviserat att de antingen slutar eller ställer upp för ett annat parti.
Det stora avbräcket blir naturligtvis om Gunnar Jansson gör som han sagt, och slutar med politiken. Tillsammans drog han och Åke Mattsson in närmare 1.000 röster för Liberalerna, röster som kanske inte avgavs så mycket till partiet som till personerna.
Ytterligare röster på vift är Olof Erlands 133 röster, Raija-Liisa Eklöws 155 röster. Dessa har sagt att de inte ställer upp i kommande val.
Partiordförande Viveka Eriksson fick väldigt stort stöd senast, men stod då för det nya ledarskapet, för förändring och optimism. I dag representeras Liberalernas politik snarare av en bister Mats Perämaa och realpolitiskt ansvarstagande, något som inte alls säljer lika bra i valtider.
På plussidan finns Katrin Sjögren, som gjort en gedigen insats i regeringen och Tony Asumaas lyckade lansering i riksdagsvalet samt potentiella nya och spännande namn på kandidatlistan.

Moderaterna fick i Åke Mattsson ett välkommet tillskott i sin skara, och är sedan tidigare en favorit för Liberalerna att regera med. Det stora problemet där är detsamma som alltid – herrar med liknande profil dominerar stort och ingen av de moderata kvinnorna har hittills lyckats fylla Harriet Lindemans skor.
Partiordförande Johan Ehn är förvisso en mjukis för att vara högerkille, men det räcker inte riktigt hela vägen.

Det man lite börjar undra över är när Centern ska komma igång med sitt valarbete och vilka personer man ska välja att lyfta fram. Centerns största röstmagneter från förra valet var Roger Nordlund och Britt Lundberg, två personer som inte alls är tongivande i partiet längre. Gun Carlson slutar, Anders Englund är Anders Englund, och förra valets flitigaste valarbetare Veronica Thörnroos detroniserades som partiordförande.
Harry Jansson har med andra ord ett styvt jobb framför sig, först att ena partiet, sedan att hitta föryngring och förnyelse, och därefter övertyga väljarna om att de två förstnämnda är avklarade.

Som partifältet i dag ser ut är det inte osannolikt att vi får se flera medelstora partier på ungefär samma nivå, och att Centern och Liberalerna tappar sin position som de två avgjort största i landskapet.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax