DELA
© Nya Åland

Avspänning ökar efterfrågan på Ålandsmodellen

Det kalla kriget låg som en fuktig duk över världen och tryckte ner folk. När den försvann började olika grupper röra på sig, kräva ökad bestämmanderätt.
Men alla kan inte bli självständiga, därför tas Ålandsmodellen fram allt oftare.
Den som säger detta är Jan Eliasson, tidigare ordförande i FNs generalförsamling, tidigare svensk utrikesminister och medlare i en rad konflikter runt om i världen. Nu har han varit på Åland och även om han är diplomat ut i fingerspetsarna så vågar man tro honom när han säger att Åland allt oftare tas fram som exempel på hur konflikter kan lösas.
Det var Jan Eliasson som i tiden bad parterna i konflikten kring Nagorno-Karabach att besök Åland. Vilket de gjorde och har gjort på nytt efter det. Liksom andra från områden med problem av liknande slag.

Som medlare behöver man kunna två saker bra, säger Eliasson: historia och geografi.
Hur ligger ett område i förhållande till andra och hur ser historien i området ut? Vet man det så förstår man bakgrunden till en konflikt och då har man möjlighet att komma fram till en för alla parter fungerande lösning.
Men om detta räcker, varför kan då inte de som bor mitt inne i konflikten lösa den själva. De om några borde känna till både geografi och historia. Visst. Men det krävs också en viss distans till en konflikt för att se möjliga lösningar. Och man får inte vara låst vid den ena eller andra synen.

Det här är en stark anledning till att nordbor ofta anlitas som medlare. Norden är ett stabilt område, länderna är inte involverade i konflikter och de har en stark och stabil demokrati.
Mot den bakgrunden borde ålänningarna vara utmärkta medlare, tyckte Eliasson.
Ja, så länge man ser också fördelarna med den lösning som har nåtts för Åland och inte låser sig vid missnöjet att det tar för lång tid att få mer.
Självständighet behöver alltså inte vara den ultimata lösningen för en minoritet i ett område. Självständighet för alla små grupper ger signalen att det inte går att leva tillsammans med andra. Så vill vi inte att världen skall se ut. Men alla skall kunna få sin röst hörd.

Under
sitt besök på Åland ställde Eliasson upp på en oerhört givande träff med åländska journalister i går morse. Det var ingalunda bara Åland som diskuterades. FN ligger väl till hos Jan Eliasson, som går omkring med en väl tummad FN-stadga i kavajfickan. Men han är ingalunda en okritisk tillskyndare.
Alltför lätt stoppas ärenden i säkerhetsrådet av att någon av de permanenta medlemmarna lägger in veto. Det vill Eliasson få bort.
Det går inte att lösa en konflikt genom att säga nej. Varför tror då de stora att detta inte gäller dem. Varför skall inte de tvingas att förhandla tills de är överens om ett beslut?
Eliasson gav halvt på skämt valet av påve som modell för säkerhetsrådets arbete: Delegaterna borde låsas in i ett rum och få komma ut först när de är överens.
FN har inte heller utmärkt sig när det har gällt att stoppa folkmord. Det fungerade inte i Kambodja, inte i Rwanda och inte heller i norra Irak när kurder gasades ihjäl.
Trots det är FN det vi har att lita till för att upprätthålla någon form av fredligt umgänge i världen. Utan umgänge är hoppet om fred litet. Ju mer folk umgås, ju mer beroende de blir av varann, desto mindre risk finns det för krig.
Det är därför EU är viktigt. Och den dag Serbien och Kosovo tas in får vi sannolikt se en avspänning också där. Därmed inte sagt att allt blir lugn ro. Oroshärdar finns också på andra håll i världen. Hur blir det i Zimbabwe, hur utvecklas situationen i Georgien?

Hur många framgångsrika medlare behövs det för att eliminera de trupper, som gärna ger sig ut på marsch? Tänk om det räcker med en medlare per två stridande parter.
Men även om det skulle behövas tio så finns det inget moraliskt försvar för att istället skicka ut trupper. Krig kan aldrig försvaras, vare sig mänskligt eller ekonomiskt.

HARRIET TUOMINEN

harriet.tuominen@nyan.ax