Avbytarföretag billigare för landskapet
Lång tid tar det, och inte blir det billigt heller. Men nog billigare.
I måndags presenterades ett förslag från den arbetsgrupp som ska se över avbytarstödet till jordbruket. Näringsminister Torbjörn Eliasson (C) är nöjd och tycker att man är på rätt väg.
Det innebär, i fall förslaget blir verklighet, att avbytarsystemet privatiseras. Det är en del av inbesparingen. Den andra – och större – är en rejäl minskning i antal avbytardagar per år, särskilt för de jordbrukare som har betesdjur och vars arbetsbelastning därmed varierar under året.
Det är ett tämligen radikalt förslag arbetsgruppen kommer med, och det tas inte emot med självklar entusiasm bland vare sig jordbrukare eller lantbruksavbytare. Vem tycker väl att det är roligt att bli av med förmåner man haft?
Svårast att svälja blir privatiseringen, som skulle innebära en stor förändring för de i dag landskapsanställda lantbruksavbytare. En sådan omläggning kräver att företag grundas som inte finns i dag, vars uppgift det blir att göra avbytarjobbet effektivare och till ett lägre pris än vad landskapet i dag erbjuder sina anställda.
Sockret på bottnen är möjligheten för dem som vågar att expandera, att genom sina företag erbjuda andra jordbrukstjänster som till exempel att kapa arbetstopparna vår och höst.
Många frågor kvarstår. Kommer tillräckligt många att våga ta steget? Kommer det att finnas en tillräcklig stabilitet och trygghet i ett system där ansvaret flyttas över på privata bolag som måste gå med vinst?
Kanske går det, eftersom det måste. 500.000 euro, som det i framtiden får kosta samhället med lantbruksavbytare, är inte tillräckligt för att upprätthålla nuvarande system, vilket alltså tvingar fram en förändring. Privatisering och köp av tjänster är tidens melodi, också för lantbruket, så varför skulle inte de gamla dräng- och pigjobben kunna uppgraderas till tjänsteföretag, särskilt om det innebär en inbesparing för landskapet.
Det vore helt klart på tiden att acceptera att det är ett jobb som måste göras i det företag som ett modernt jordbruk utgör, och att det därmed åtminstone till en del är företaget som ska bära kostnaden.
Lyckas branschen och landskapsregeringen genomföra en sådan förändring så är man att gratulera, men man är som sagt långt från mål ännu.
Som inbesparing räknat tar det ett bra tag till innan man alls kan börja räkna. Inte blir det nånting sparat 2010, tvärtom, och 2011 ser det också dåligt ut. Kanske möjligen att man får ner kostnaderna för 2012, då prisökningar förmodligen ätit upp de sparade pengarna.
Näringsminister Eliasson menar att man måste se långsiktigt på frågan och acceptera att man sparar i framtiden på att tänka klart nu.
Jo, jo, tycker man. Det låter fint.
Om inte samme man samma dag hade sagt, gällande studiestödet: ” Vi hoppas på att den ekonomiska situationen ska förbättras så vi får bättre resurser, men har man inga pengar så har man inte.”
Är det så att vissa verksamheter får kosta även om man måste spara, medan andra får acceptera att det inte finns pengar om det inte finns pengar?
