Att ta striden är enda vägen för regeringen
Att förstå alla turer, regler, utspel och taktiska finter i konflikten mellan sjöbefälen och landskapsregeringen låter sig i sanning inte göras i en handvändning. Frågan är om det över huvud taget finns någon absolut sanning i soppan.
Klart är dock att sjöbefälens krav på 23 procents lönepåslag är orimligt. Än smutsigare blir det när man blandar in midsommarhelgen i sin hand och tar hela skärgården som gisslan, och med strejkhotet, i förhandlingarna med regeringen.
Regeringens svar är att strejken är olaglig, att kollektivavtalet gäller fram till kommande vinter och att det inte går att blanda in kollektivavtalet i löneförhandlingarna. Vem som till syvende og sist har lagen på sin sida lär en domstol få reda ut vad det lider.
Självfallet gör regeringen rätt som tar striden. Trafikminister Veronica Thörnroos (C) och hennes förhandlare, rederichef Kaj Jansson, har inte haft något annat val än att försöka reda ut surdegen de fått att förvalta. Det är inte rimligt att köra vidare med ett system som permanentat skift på 15-16 timmar för de som jobbar på färjorna, och kostar landskapet stora summor i övertid varje dag.
Att blanda ihop korten, som sjöbefälen nu gör, och spela ut sin hand just som den mest turistintensiva perioden för året står för dörren är inte vackert. De som kommer drabbas är boende och företagare i skärgården, och alla som önskar besöka densamma. Inte landskapsregeringen – de lär snarare bli vinnare. Allmänhetens stöd för sjöbefälen i den här frågan lär vara försvinnande litet i jämförelse med de som stöder hårda tag från regeringens sida.
Så varför gör sjöbefälen på det här sättet? Varför ger man sig in ett regelrätt krig, trots att man har allt att förlora; anseende, stöd och eventuellt också sina jobb? Uppenbart är att förhandlingsklimatet mellan befälen och Thörnroos/Jansson snabbt gått från dåligt till uselt. Där har säkert båda sidor skuld.
Men det gör inte strejkvarslet motiverat. Att en yrkesgrupp, vars löner redan ligger i den högre skalan, tycker synd om sig själv för att man fått kritik av sina arbetsgivare motiverar inte att man utövar vad som många utomstående jämför med utpressning.
Säkert är det så att befälen känner sig trampade på av regeringen i arbetstidsfrågan och den debatt som följt i dess kölvatten. Man vill förstås gärna försvara ett system där man själv tillhör vinnarna hellre än att gå över till ett där fördelarna inte är lika påtagliga. Men ett system som uppenbart inte är rimligt måste ändå kunna ifrågasättas.
Det faktum att arbetssituationen sett ut som den gör i många år är inte något bra försvar för att fortsätta i invanda spår. Snarare skvallrar den om otydligt politiskt ledarskap genom åren, med bland annat dispenser för den myckna övertiden, än att det är den bästa lösningen för skärgårdstrafiken.
Att det nu sitter politiker som både vågar och vill ta itu med ett allt för invant fel i rutinerna är något alla skattebetalare ska vara tacksamma för. Att ”bara köra på” är aldrig rätt sätt att handskas med skattebetalarnas pengar. Det är ju där vi slutligen hamnar; hur ska de offentliga medlen användas på bästa sätt, givet lagar och förordningar och vilken service medborgarna förväntar sig för de skatteeuros vi betalar?
Därför har också sjöbefälen, genom sitt varsel och orimliga lönekrav, inte givit landskapsregeringen något annat väl än att ta
JONAS BLADH
