DELA

Att ryta ifrån emellanåt skadar inte relationerna

Ska man säga ifrån på skarpen eller tyst förhandla för att inte uppröra?

Det är grundfrågan när Ålands riksdagsledamot, Mats Löfström, och lantrådet och andra företrädare för regeringspartierna drabbat samman på insändarplats de senaste dagarna. Efter Ålandsminister Anne Berners besök kan man anta att den mer högljudda linjen faktiskt lönar sig ibland.
Samförstånd, inte skapa fiender, bygga broar… Det är såna ord vi brukar höra från åländska politiker när förhållandet till riksregeringen i Helsingfors kommer på tal.

Men den senaste tiden, med nekat vindkraftsstöd och förslag från finansministeriet om skatteskifte för att finansiera social- och hälsovårdsreformen (Sote) i Finland, har tonläget från självstyrelsegården höjts.

”Jag känner en väldig frustration och ett ursinne över att statens handslag från 2013 vägde så här lätt. Mitt förtroende är rubbat”, sa näringsminister Camilla Gunell om vindkraftsdebaclet.

”Statsmaktens handslag har släppt och det är statsministerns ansvar att reparera relationen”, sa finansminister Mats Perämaa i samma fråga.

”Det här är en identitetskris för självstyrelsen. Det är som när kontinentalplattorna rör sig”, sa Gunell om finansieringsförslaget om Sote-reformen.

”Ett hugg mot självstyrelsen”, menade lantrådet Katrin Sjögren om Finland inte ger Åland skattebehörighet i samband med att Sote-förslaget blir verklighet.

Fyra uttalanden som är både väldigt hårda och med en skarp udd riktad från Åland mot riket. Fyra uttalanden som går emot den praxis som åländska politiker jobbat efter under lång tid där det handlat om att inte stöta sig med riket och riskera att därigenom förlora kontaktytor i de viktiga samtalen med riksregeringen.

De kommer efter beslut och förslag som kraftigt påverkar eller kan påverka Åland. Men med uttalandena har också kommit kritik, dels från den åländska centern, dels från den åländska riksdagsledamoten Mats Löfström. Att oppositionen lokalt kritiserar regeringen är föga överraskande. Att riksdagsledamoten gör det är ovanligare.

Löfström önskar att uttalandena från landskapsregeringen i det senaste ärendet, det som handlar om Sote-reformen, varit mildare eftersom det handlar om förslag från ministeriet som ännu inte behandlats politiskt. Landskapsregeringen, genom lantrådet, försvarade sig i en insändare med att förslaget de facto kommit till Åland som ett officiellt ärende.

Att landskapsregeringen och Ålands enda riksdagsledamot är på kollisionskurs i en fråga som kan leda till stora konsekvenser för hela den åländska strukturen – framför allt maktfördelning och ekonomisk fördelning mellan kommuner och landskap – är oroande. Det här är andra gången på ett år som Löfström och sittande lantråd är i luven på varandra (den första gången handlade det om vilken riksdagsgrupp Löfström skulle tillhöra och då var Camilla Gunell lantråd). Vad öppna strider mellan landskapsregeringen och riksdagsledamoten kommer att betyda för bilden av ett samlat Åland gentemot riket i framtiden får vi se. Men oroande är det.

Om vi ser till själva sakfrågan, om man ska ryta ifrån offentligt eller i stället föra samtal mellan parterna i enrum, så är båda vägarna att föredra – men olika situationer kräver olika reaktioner. I fallet med vindkraften var det skäligt, och gav uppenbart resultat. För hur ska man annars tolka att regeringen Sipilä, genom Ålandsminister Anne Berner, kom till Åland med en oväntad present i form av en öppning för en höjd klumpsumma?

Om det är rätt att rya om ett förslag som inte behandlats politiskt ännu är möjligen värt att diskutera, men att Åland på tydligast tänkbara sätt uppmärksammar Helsingfors om att Sote-reformen får stora konsekvenser för självstyrelsen och dess kommuner kan inte vara fel.

Att då och då höja rösten kan knappast heller grusa förhållandet till riket. Om så lite upprör riksregeringen så mycket vore det – faktiskt – mer förvånande än landskapsregeringens utspel.