Att rätta till fel är inte alltid det enklaste
En tjänsteman kan inte på eget bevåg höja sin lön, det har var och en av oss en bestämd uppfattning om. Men kan en tjänsteman på eget bevåg besluta att lönen skall sänkas?
Högst osannolikt.
Förvaltningschefen vid ÅHS Björn-Olof Ehrnström har sänkt sin lön. Orsaken är enkel nog, styrelsen för ÅHS höjde den utan att ha rätt till det. Det är bara landskapsregeringen som får besluta om just den lönen och det har landskapsregeringen inte gjort.
Man tycker detta skulle vara en väldigt enkel sak. Styrelsen har fattat beslut på fel grunder. Den nya styrelsen ber landskapsregeringen rätta till saken. Men vid det laget har det felaktiga beslutet vunnit laga kraft. Så ÅHS borde betala ut den lön styrelsen fattade beslut om, även om beslutet var felaktigt. Men ÅHS gör som förvaltningsdirektören säger och låter bli att betala ut förhöjningen.
Det kan vara klokt, för vi vet inte hur det går i slutändan. Bäst det är rättas beslutet till efter ett halvår eller mer och då kan landskapet/ÅHS kräva in stora summor. Då kan det vara lika så bra att aldrig ha lyft dem.
Det finns ett exempel från långt tillbaka i tiden när president Mauno Koivisto, på den tiden möjligen chefdirektör för Finlands bank, ansåg att den löneförhöjning som erbjöds höga statliga tjänstemän var för hög. Så han vägrade ta emot den. Det gick inte, pengarna sattes in på ett konto för hans räkning.
Man får inte hantera samhällsmedel hur som helst; inte göra av med dem men inte heller låta bli.
Betydligt närmare i tiden ligger trasslet kring lönen för tidigare ekonomidirektören vid sjukhuset Agneta Mannberg Jansson.
Lagtinget hade i budgetbehandlingen 1988 eller -89 beslutat att hon skulle flyttas upp en löneklass till A 24. Men när detta genomfördes i praktiken skrev någon, sannolik av misstag, A 25. Och den nya ekonomidirektören fick lön enligt A 25.
Misstaget upptäcktes rätt snart och rättades till, men det gick inte alls. Lönen hade vunnit laga kraft och landskapsregeringen hade inte rätt att själv rätta till ett fel som hade begåtts. Mannberg-Jansson vann två rundor till Högsta förvaltningsdomstolen innan domstolen slutligen gick med på att landskapsregeringen fick rätta felet.
Vid det laget var det en nätt liten summa landskapet kunde kräva in av ekonomidirektören. Om och hur det hela jämkades finns inte dokumenterat i tidningens arkiv.
I Ehrnströms fall kan det inte bli fråga om att kräva tillbaka lön som betalats för mycket. Däremot kan det möjligen bli fråga om att betala till. Med ränta. Därför skulle det vara bra om landskapsregeringen kunde komma fram till vad man kan, får och bör göra i ett fall som det här.
Styrelsens resonemang gick ut på att högsta chefen skall ha den högsta lönen. På samma sätt resonerade man i tiden på färjrederierna, när ekonomipersonalen började få ut enorma löner tack vare provisionen på försäljningen. Men kaptenen skulle alltid ha högsta lönen ombord.
Som Nya Åland har konstaterat tidigare så stämmer det resonemanget inte alltid. Specialkunskaper betalas extra. Men ser man till den fast anställda personalen i ett företag så är mönstret rätt dominerande. Det har visserligen inte alltid varit så inom ÅHS, men det berodde på annat. Om den första förvaltningschefen Kjell Allberg inte hade varit ekonom utan läkare så hade han också haft högsta lönen. Där var det fördomar som styrde.
Som skattebetalare kan man inte vara annat än nöjd om tjänstemännen nöjer sig med löner litet under det skyhöga. Men om det visar sig att de i alla fall har rätt till och rent av bör få ut en skyhög lön så måste det beslutet fattas.
Den gamla styrelsens beslut om lönen togs i början av november. I slutet av november krävde landskapsregeringen en förklaring. I slutet av januari beslöt den nya styrelsen för ÅHS att bryta upp beslutet och föra lönefrågan till landskapsregeringen.
Nu har det gått två månader. När fattas beslutet?
