DELA
© Nya Åland

Att minnas vad som är viktigt nästan omöjligt

Det svåraste som finns är att kommunicera och att komma ihåg.
Gång på gång går förbluffande stora, dyra och komplicerade processer i stöpet för att man misslyckats med just detta, hur man än försökt.
Med tanke på allt som människan föresatt sig att hålla i minnet i tusentals år (som till exempel var man gräver ner gammalt kärnbränsle), är detta skrämmande.

Ni kanske säger att det ändå hänt saker sedan den tid då Cheops-pyramiden byggdes för 5.000 år sedan, och att den tekniska utvecklingen för att spara information gått framåt en del sedan dess.
Tro det. Ingen vet idag exakt hur man lyckades bygga detta enorma mausoleum med den tidens teknologi. Den kunskapen bara försvann, samma väg som hur man bygger karezer (underjordiska bevattningskanaler) i öknen i västra Kina, eller hur man talade och skrev de gamla språk som Rosetta-stenen gav oss nyckeln till.
Man visste något, och så glömde man.

Och försök idag få fram information som sparats med tidigare datalagringssystem. De programmen finns inte längre. Datorerna vi använde är borta. Apparaterna man läser av mikrofiche-kort är sällsynta.
Vår närhistoria, det vill säga vad som hände för tjugo år sedan och bakåt är redan föremål för forskning, för att ingen riktigt minns hur det verkligen var med det ena och det andra.
Ibland minns ingen vad det var vi gjorde ifjol.

Ta till exempel de balanserade styrkorten inom ÅHS. Visst minns några dem ännu, men de är på glid ner i glömskans brunn. De kanske inte var det viktigaste eller smartaste man hittat på, men just då trodde man på dem, på att det var en bra sak som skulle göra Ålands hälso- och sjukvård bättre. Man anslog ganska mycket pengar till det, ett projekt som sedan bara gled iväg.

Och där kommer vi vidare till kommunikation, och genom kommunikationen till ledarskap.
Särskilt i ett litet samhälle som det åländska beror väldigt mycket på att rätt person finns på rätt plats, och gör rätt saker. Bara en liten spricka, en liten förskjutning i beslutskedjan, en liten skiftning i fokus, och hela projekt glider ner i avgrunden och försvinner.
Kunskapsöverföring är en process som kräver ständig vaksamhet och ständig fokus. Små saker som man fuskar med i det dagliga stressade arbetslivet sätter igång den omvända lavin när saker glöms bort, smarta och viktiga saker till och med.

Detta problem tycks vara särskilt påtagligt inom offentlig sektor, där de högst politiskt ansvariga med jämna mellanrum byts ut, och där tjänstemännen hellre anpassar sig till rådande ordning och nya direktiv än att hålla fast vid att det man en gång började med ska fördjupas, eller åtminstone avslutas med ordning.

Finns det någon lösning?
Nja, historien visar väl att svaret är nej. Förr eller senare glöms allt bort. Men på vägen dit kan vårt kollektiva minne för vad som verkligen är viktigt underlättas av två saker
1. Bra, långsiktiga chefer.
2. Att man pratar med varann på jobbet.

Låter det simpelt? Det är det verkligen inte.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax