DELA
© Nya Åland
Foto: Jonas Edsvik

Att ge folk pengar är svårt

När det går bra för ett land eller en kommun så sänker de styrande skatten. Det betyder dels att de som har inkomster och betalar skatt får behålla litet mer för egen del, dels att de som säljer varor och tjänster får sälja litet mer.

Men alla gynnas inte, åtminstone inte direkt.
Landskapsregeringens förslag om ett avdrag på max 100 euro i kommunalbeskattningen har kritiserats i ett par inlägg, senast på insändarplats i dagens tidning. De som har största behovet av litet extra har nämligen ingen glädje av avdraget.

Det är så med skatter; betalar man inte skatt så kan man inte heller få avdrag. De som inte betalar skatt är de som har små inkomster och som kunde tyckas ha största behovet av litet extra.

Landskapsregeringen motiverar avdraget med att man på så sätt kan stimulera tillväxten och stärka de åländska företagens omsättning. Det är alltså stimulans man är ute efter, inte i första hand en social stödform. Och man är ingalunda ovetande om att alla inte gynnas. Så här står det i budgetförslaget: ”Landskapsregeringen avser att utvärdera avdragets effekt och i samband med detta utreda vilka möjligheter det finns att utveckla avdraget. Avdraget utgör en del av ett helhetspaket där också åtgärder finns för de grupper som inte gynnas av ett skatteavdrag.”

Vilka grupper som avses framgår inte, de som ligger inkomstmässigt för lågt eller de som ligger för högt. Man kanske vågar antagandet att åtgärderna i första hand avser dem som ligger för lågt för att få avdrag. Men frågan är hur det skall gå till? Vilka år åtgärderna?

Via beskattningen går det inte. Det måste alltså ske som någon form av bidrag. Kan man tänka sig att betala ut 100 euro till alla med inkomster under en viss nivå? Eller införa avgiftsfrihet på ÅHS, landskapets museer, simhallarna, kulturevenemang? Och hur kontrollera att det blir rättvist?

Faktum är att avdrag och bidrag aldrig åstadkommer 100 procent rättvisa. Det är alltid någon som lyckas få litet extra och någon annan som hamnar mellan stolarna. Det tryggaste systemet är att se till att alla har en tillräckligt stor basinkomst för att klara livhanken och litet till. Då handlar det i första hand om att få upp garantipensionen, något som rikssidan har ansvaret för.

Betyder det att landskapsregeringen kan två sina händer och konstatera att den ingenting kan göra? Fullt så enkelt kan det inte få bli. Men frågan är om inte stimulans av något slag är den rätta vägen att gå. Det avdrag man nu planerar kanske inte gör alla lyckliga, men i den mån det kan få hjulen att snurra en aning snabbare så sprider sig effekterna och kan i slutändan också gynna dem som nu blir utan.

Det som det här exemplet också tydligt visar är att skatter inte är nånting man viftar med vid behov, inför och avskaffar från år till år. Skatter är komplicerade saker, åtminstone så som vårt system är uppbyggt.

Våra politiker darrar av iver att få ta över all beslutanderätt över skatterna, men man frestas att ge rådet att hålla fingrarna borta. Med åländsk skattebehörighet får vi för all del många nya tjänstemän, men de lär knappast arbeta gratis.