DELA
© Nya Åland

Att falla med stil en nödvändig kunskap

Demokrati är en omöjlig uppgift.
Det är därför den är så bra.
I den geniala animerade filmen Toy Story (den första, förstås, från 1995) kommer superhjälten Buzz Lightyear till insikt om att han
a. faktiskt är en leksak
b. inte kan flyga, bara falla med stil
Precis så är det med politiken. Man är ingen evig makthavare i en fungerande demokrati, man sitter där till låns för en period, så länge väljarna ger sitt förtroende, och sedan faller man med stil.

Denna vågrörelse är nödvändig. Genom att våra politiker kan falla med stil, i ett strukturerat mönster och alltid vet att det är så det kommer att gå, förr eller senare, undviker vi att makten cementeras och korrumperas, att politiken stagnerar och dräneras på energi.
Ser man på den politiska utvecklingen i Sverige, som måste vara en av världens stabilaste demokratier, är det ett skolexempel.
Efter en (kanske för lång) period av socialdemokratisk hegemoni tappade arbetarrörelsen och partiet makten, inte för att politiken förändrats, utan för att den inte gjort det.
Alliansen hade ett nytt språk, ny fokus och ny energi att komma med, och dessutom en ledare, Fredrik Reinfeldt, som på ett övertygande sätt kunde formulera en kritik och en framtidsvision.

Nu svänger pendeln igen. Alliansen uppvisar sprickor, de stora förändringar man skulle genomföra har gått på vardagspolitikens undervattensgrynnor, och oppositionen, framför allt socialdemokratin har äntligen grupperat om bakom en trovärdig ledare.
Den nye sosseledare Stefan Löfvens första första maj-tal har fått ett överväldigande positivt mottagande. Han är ingen stor retoriker eller humorist, men han framstår som ett trovärdigt alternativ. I politikens vågrörelse är det vad som krävs. Ett alternativ som inte känns helt hopplöst.

I åländsk politik surfade socialdemokraterna in i lagtinget och Camilla Gunell till lantrådsposten på toppen av en stark våg av missnöje och besvikelse med den liberalt ledda regeringen. De representerade en förändring, på samma sätt som Barack Obama i det förra amerikanska presidentvalet. Än så länge har man tid att leverera de resultat väljarna efterfrågade, men lika snabbt som det vände mellan de två partier som delar på vänster-mitten-väljarnas röster på Åland, lika snabbt kan det vända tillbaka.

högerkanten finns ett parti, Åländsk center, som nästan aldrig i åländsk historia varit borta från regeringsmakten, och nästan aldrig tycks behöva betala för sitt regerande. Det är en bedrift i sig, men förr eller senare kommer även den vågen att brytas. Kanske den dag när Liberalerna och Socialdemokraterna äntligen kommer över den märkliga låsning som gör att de hellre gnager på varandras ben än samarbetar kring en närapå identisk politik.

Den sittande regeringen fungerar bra just nu, för att man lyckats med personkemin och mixen, men ideologiskt finns det många mil mellan Centerns regionalpolitik och Moderaternas och Socialdemokraternas kommunreform, mellan Obunden marknadsliberalism och Socialdemokraternas miljöpolitik.
Kanske kommer stunden när regeringen kör fast på att man måste balansera så många ideologier mot varann, och helt enkelt inte kan komma till beslut i de svåra frågorna.

Vi får se.
Inget är beständigt utom förändringen.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax